Japp. Det kan sägas hur många gånger som helst men är lika sant varje gång: i samma stund du blir förälder lastas per automatik fyra ton skuld på dina axlar. Oavsett vad du gör eller tänker, hur du agerar eller inte agerar, blir du tvivelaktigt ett offer för ditt egna dåliga samvete.
Du vill dina barn allt gott i världen, men vägen till “lyckligt barn” är inte så lätt som du kanske trott: inte skämma bort, inte skrämma bort, inte curla bort, inte bowla bort, inte överreagera, underreagera, överanalysera, alltid vara där men inte kväva, kräva knappt ens ställa krav fast alltid lyssna, interagera utan att styra bara leda. Svälja orättvisor. Försvara och förklara. Vara rättvis. Vara auktoritär. Vara schysst. Aldrig skuldbelägga. Hålla humöret. Såklart! Lär barnet demokrati. Låt barnet själv bestämma. Fast ändå inte. För det är mitt fel när barnet blir bortskämt, deprimerat, bråkigt, magert, tjockt. Herregud.
“Alla” har åsikter och det är omöjligt att följa alla riktlinjer. JAG säger: följ din känsla, var ärlig mot dig själv och ditt barn, luras inte om känslor, förhandla där det går var bestämd där det krävs, var förälder alla dagar i veckan, älska förbehållslöst, respektera och förklara. Lyssna! Ta dig tid! Och vet du, det är helt okej att falla ibland. Det är okej att inte räcka till! Om du ofta känner dig ifrågasatt i din kompetens (som förälder), försök tänka att de allra flesta råd du får får du av välmening. Faktiskt!
älskade fina små barn ♥
Men nu det fina i kråksången. Det är inte bara i föräldrarollen inför kidsen du inte räcker till… hur ofta känner du dig inte kass som förälder även i övriga livet? På jobbet t ex? Hur mycket knyter det sig i magen att ringa chefen och berätta att barnet är sjukt? I min familj har vi “turen” att kunna dela vabben lika; vi tar varannan dag. MEN. Liktförbannat känner du dig som en skurk. Varför då? Egentligen? Du som har barn är den som skapar naturlig tillväxt i landet: det är dina ungar som ska försörja efterföljande generation. Faktiskt. Dina barnlösa kollegor får kanske springa lite extra de få dagar du är hemma med ditt sjuka barn, men livet är inte alltid rättvist. Och det suger. Det dåliga samvetet gnager. MEN! Du har ALL rätt i världen att vabba! Ändå känns det surt. Och magontigt. Så jäkla dumt.
ps. japp! jag vabbar idag…
För mig är det som suger mest med VAB att det INTE är några kollegor som springer extra utan jag förväntas bara göra det jag skulle gjort VAB-dagarna när jag kommer tillbaka, jo å så plus det jag egentligen skulle gjort den dagen…
Min största föräldrarrädsla är att mitt barn ska bli någon som gör något hemskt mot andra människor när hen blir stor… typ mörda eller så.. *ryser*
Det är inte direkt så att nån gör allt mitt jobb när jag vabbar heller – om än jag har goa medjobbare som med företagshatten på ofta gör att det absolut nödvändigaste reder sig. Men. I förlängningen blir/kan det ju bli lika samma hos dig som hos mig: dvs kollegor/kunder/leverantörer drabbas/kan drabbas. Idag fick jag t’exempel, eftersom jag korkat nog läser jobbmail i privata mobilen, hjälpa en kund med ett backjobb i ett rejält besvärligt ärende. Nu kunde jag hjälpa henne hjälpligt hemifrån – och kommer ta tag i resten imorron – men… det där var annars ett typiskt fall av “drabbad av vabb”!
Ja. Hemska tanke. Nåt liknande har jag alltid sagt (dvs sen Maali var liten liten bäbi): “min stora fasa är inte att mitt barn blir mobbat, utan att det blir en mobbare”…
” Du som har barn är den som skapar naturlig tillväxt i landet: det är dina ungar som ska försörja efterföljande generation. Faktiskt. Dina barnlösa kollegor får kanske springa lite extra de få dagar du är hemma med ditt sjuka barn, men livet är inte alltid rättvist. Och det suger. ”
Fantastiskt välskrivet!
Tack!
ps. det blidde dubbelt så jag städade lite 🙂
Nej, jag har (faktiskt) inte ett dugg dåligt samvete när jag väl VABar. För det mesta är jag idiotisk och jobbar hemma istället (för liksom andra är det ju ingen som gör mitt jobb när jag är borta), det är bara den där vettiga sambon som fattat det här med att vara hemma på riktigt. Men mycket har det ju varit med den äldsta, hon kräver inte så mycket omsorg numera som sjuk (annat än huvudet i knäet, någon som stryker henne över håret då och då) så att jobba hemma funkar ju då. Med den här lillasystern däremot? Nänä. Då är jag hemma på riktigt.
Gött å se att jag inte får medhåll! Ang “vobbet” så hade jag gjort det också (i mycket högre utsträckning) om jag haft möjlighet 🙁 sen har jag iofs kommit på att jag vill utnyttja all tid jag får/har med mina kids – som inte är av sitta-still-å-va-sjuk-typ – så jag väljer att passa på att vara med dem när jag vabbar 🙂