22/7 – om två år sen massakern på Utøya.

Just idag, en verkligt strålande sommardag, känns det sorgset avlägset att tänka på det ofattbara som hände för bara två år sedan. Skräcken. Sorgen. Ångesten.

Men. Det som ändå gläder mig är att mänskan som ligger bakom så många människors död, ångest och sorg är totalt oviktig och mer eller mindre bortglömd av både media och omvärld. Det är inte gärningsmannen vi ska minnas, det är hans offer. Jag skulle därför vilja att du som läser detta tar en kort fundering på hur viktig demokrati och yttrandefriheten är i vår värld. Trots att det bär mig lite emot måste även de “oliktänkande” – dvs religiösa och politiska fundementalister – ha rätt att göra sin röst hörd. Jag tycker därför det är skrämmande som sker i Egypten, Syrien och Turkiet: tre länder inte oändligt långt från vårt lilla Sverige.

Vad kan vi göra för att låta debatten leva, men hållas saklig och helt utan våld? Hur ska vi hjälpa barn och ungdomar (och vuxna) att förstå vikten av det enkla, men viktiga, beslutet att utnyttja sin rösträtt?

Jag önskar att alla just idag låter sitt hjärta öppnas för allas åsikter, så att det fruktansvärda som hände aldrig kommer hända igen. Jag tror nämligen att en öppen debatt och en vilja att respektera – om än aldrig acceptera – en annan människas åsikt är medicin mot den här typen av händelser. Det finns inga åsikter som är “rätt och fel”. Faktiskt. Eller jo. Det finns det nog, men en åsikt är ALDRIG detsamma som en GÄRNING. Tänk på det du som säger “det är tanken som räknas”. För det är det inte. Det är handlingen som räknas. Alltid.