Halvvägs in i årets andra Sommar-program konstaterar jag att det börjar alldeles för bra för att hålla genom hela resten! Men skitsamma: hellre bra början än dålig!
Jonas Gardell går ut hårt med komik och krassa livsöden i tät kontrast. Eftersom jag lyssnar på de musikförkortade podradioversionerna slipper (jag skriver “slipper”) jag onödiga avbrott och får det götta flowet jag annars tycker går förlorat i livesändningen. Det är så bra. Han är så bra. Okej, liiite jobbigt självförnedrande men jag köper det ändå! Jag menar… Liiina och Merryll… å lite Mark… it says it all 🙂
Så. Andra programmet då. Det med den där jobbiga Soundsbruden. “Det kan jag allt vara utan”, tänkte jag med en suck som kom av sig redan i Maja Ivarssons första andetag. Shit! Hon är fan grym!! Sicket liv hon redan hunnit med. Så mycket liv. Och död. Fast musiken hon gör har jag ändå svårt för. Men det är ju bara en fråga om tycke å smak?
Dagsens avsnitt, med Liv Strömquist – denna mänska som dyker upp överallt men som jag inte vet vem det är (tror jag) – får jag lyssna på på bussen till jobbet imorgon. Eller kanske redan ikväll? Efter att Majas program är slut. Om jag går å lägger mig typ nu… jo det borde funka ;p
Go’natt!
Jag har inte lyckats med att lyssna på kortversionen i min mobil. Så när jag missar livesändningen, vilket är oftast, så lyssnar jag vid datorn och gör nåt under tiden. Stryker, röjer, lagar…
Jonas har jag strukit till idag, honom gillar jag. Men jag har inte lyssnat på Maja. Jag har lite svårt för det där när folk fläker ut sitt innersta och alla hemligheter i radio. Som att man får status om man har haft ett jobbigt liv och berättar om det. Verkar som att det är inne att “komma ut” i ett sommarprogram. Sånt som kändisar aldrig skulle berätta för dem som sitter bredvid på tåget – de berättar de gladeligen för oss osynliga.
Ändå måste jag medge att jag ofta fastnar just när någon blir personlig och berättar om sånt som berör.
Eller är jag bara allmänt gnällig. Jag skulle vilja höra nåt roligt i sommarprogrammen. Som när Ronny Eriksson för en himla massa år sen berättade om en resa till USA – men ideligen avbröt sig för tankar som kom upp. Jag skrattade så att jag var tvungen att sluta med det jag gjorde och lägga mig på soffan och lyssna.
Det är ruggigt smidigt att lyssna i efterhand på mobilen tycker jag, för dels “slipper” jag all musik och dels kan jag lyssna i 1,5-hastighet och speedar därmed upp programmet till att passa min 45minuters bussresa till och från jobbet perfekt!
Håller med om en ambivalent inställning till det privata i Sommar-programmen. Inte för personligt… Å andra sidan. Jag har lyssnat på program som varit totalt skittrista, mestadels för att de varit för allmänna och opersonliga. Men allra viktigast är ändå rösten. Om alla radiopratare ändå förstått innebörden av en talpedagog så hade vi lyssnare inte behövt gnissla så i örons 🙂
Ronnys program har jag nog missat? Fasen också, går inte att leta så långt bakåt arkiven säkert 🙁 Men förra året lyssnade jag på Mark vet jag och skrattade så jag var tvungen att stå still för att inte trilla omkull! En kvart senare in i samma program grät jag så tårarna sprutade. DET är ett bra Sommar i P1 det!