Wihoo för lov-dagis!
Av olyckliga sammanträffande sattes det in en planeringsdag på förskolan idag, men eftersom vi verkligen måste ha omsorg (helgjobb i mellandagarna gör att barnvakter utnyttjas till max ändå) ordnades så våra små tjejer fick gå på grannförskolan Ugglan; den ur&skur-verksamhet som varit vårt delade förstaval men som pga öppettider tyvärr aldrig kunde komma på fråga. Vicken tur det blev mitt i oturen! Å nu skulle vi få chansen att nosa på Ugglan iallafall!
Det var två förväntansfulla små hedbertar som imorse lämnades till en fantastiskt tillmötesgående och intresserad pedagog. Eftersom det bara var sammanlagt fyra barn fick de en lyxdag med en halv pedagog var! Bl a gick de “på restaurang” på ålderdomshemmet som faktiskt ligger precis bakom vårt lilla hus här hemma istället för att få maten levererad till förskolan. Jag blev så glad när jag hörde det här! Vilken lycka för våra små barn att faktiskt få uppleva förskolan på ett så annorlunda vis! Och det var verkligen två superglada harmoniska små Tias och jag fick med oss hem ikväll när vi gemensamt strålade samman från jobb och buss.
Till saken hör att detta är mitt eget gamla lekis, ett verkligt gammalt och vackert hus, så det var med nostalgi jag stack in nosen i lokalerna och fick lite pirr i magen! 🙂
ps. förresten, i ett steg att motarbeta bostadsbristen i stan kommer det under nästa år smällas upp ett höghus i parken precis framför Freden. medan jag å ena sidan är lite tjurigt konservativ vill jag å andra inte va dum å bakåtsträvande men hoppas hoppas verkligen att det ska göras på ett respekt- och smakfullt vis. bostäder behövs, jo, men måste varenda liten gräsplätt i stan fyllas upp? hört talas om Central Park? typ? ;/
Så mysigt att få möjligheten att testa på något annat – speciellt under såna härliga omständigheter! Jag är glad att jag är föräldraledig och haft möjlighet att ha Lilla A hemma, för hennes förskola gapar fortfarande tom och mail från pedagogerna om att de saknar barnen har landat.
Ja! Å fördelen är ju att de är två och därför har varandra. Jag hade inte varit alls lika cool på att skicka bara ena barnet till en ny förskola med nya pedagoger! Detta var också största anledningen vi höll Millan hemma veckan vi andra var influensasjuka: hon smittade bevisligen inte (ingen av dem som träffade henne blev sjuk?!) men vi ville inte att hon skulle behöva vara ensam på ett nytt ställe. Lite fånigt kanske, men… äh, vi fick väl stå ut! Och hon också, för det måste verkligen poängteras att den största förlusten stod lilla blivande treåringen för.. stackars liten som inte fick varken stimulans eller leka med andra eller knappt ens prata med nån för vi bara sov ju (i skift) och den förälder som var vaken höll typ sällskap framför TVn eller paddan eller mobilen 🙁
Ang Lilla As förskola: Det låter väldigt mysigt med “vi saknar er”-mail tycker jag!
Central Park i Varberg blir väl då Engelska parken? Mysig men på tok för liten… kanske den kan bli en verklig Centralpark om den när/om järnvägsspåren försvinner (nångång) får breda ut sig “däråt”?
Freden är fint, det gamla huset måste bevaras!
Ja precis. Jag tycker inte det stämmer riktigt med Engelska parken idag för den ska ju ligga i anslutning till liv och bostäder och det är väldigt få som bor nere på just den snutten Västra Vallg 🙂 men när/om järnvägen försvinner och de inte får för sig att bygga industri eller butiksyta eller parkeringsdäck eller större högskola, så… tja då har vi ju bostäder tätt intill ett vackert litet grönområde!
De vågar nog inte ge sig på Freden för kåken är K-märkt tror jag? 🙂
Så mysigt att de fått gå på “restaurang”. Håller helt med dig om att det byggs på tok för mycket överallt. För tätt inpå också…
Hoppas ni snart mår mycket bättre :.)
Ja vicket lyx liksom! Och en spännande utflykt de kan bära med sig länge tror jag!
Det är en svår spindeltråd att balansera på det där med nybyggnation. Rent krasst finns det ju massor av obebyggd yta i en småstad, men eftersom vi inte har storstadens “innerkvarter” med lummiga trädgårdar innanför huskropparna måste vi behålla visst tomrum för att inte hamna i ett samhälle som ser ut som en fyraårings legobygge. Jo. Svårt. Men inte omöjligt – tror jag bestämt!
Tack och kram! Vi mår bättre verkligen, men är fortfarande trötta som få :/ går förhoppningsvis snart över det också?
Vilket fint hus!! 🙂
Ja jättefint! Och sådär härligt skevt och “opraktiskt” designat inuti!
Åh jag hade också varit en glad liten om jag fått gå på Ugglan, lyckans små ostar=)
Kram
Haha! Åh jag tänkte inte på det! Annars hade jag såklart dedikerat det här inlägget till dig ♥