Vi har två döttrar. Jag vill faktiskt inte behöva lära dem att vara övertydliga i sina “NEJ!” för det är inte VÅRT jobb. Unga pojkars föräldrar har däremot ett stort ansvar här, det är DOM som har det bedrövligt stora ansvaret att vända “trenden”. Jag vill gärna hjälpa er pojkföräldrar och jag är inte skraj för att ta debatten och fajten där den behövs. Jag hoppas hoppas att genusmedvetenheten ska sprida sig även till den privata samvaron mellan mänskor. Det är nämligen lika mycket båda parters skyldighet att göra säkert att ALLA inblandade är överens; i vardagen, i sängen och i alla tänkbara situationer!
På SVT läste jag en intressant artikel i ämnet. Läs du med!
Vi har som intention att göra det naturliga naturligt. Våra ungar vet hur man gör barn, de “skyddas” inte från döden och vi har försökt få dem förstå att vi äter djur. Det handlar inte om att vi vill vara jobbigt korrekta eller utsätta våra små kiddisar för en besvärlig verklighet. Vi tänker att vi genom att avdramatisera vardagliga ting gör det enklare både för våra tjejer och för oss själva. Och ju naturligare du gör din egen och andras kroppar, desto enklare torde det bli att hjälpa ungdomarna att ta hand om sig?
Jag tror att många, både barn och vuxna, både behöver träna sig på att säga nej och att hantera andras nej.
Ett klassiskt exempel är ju när man kittlar ett barn som då ropar sluta – och så gör man det – och barnet tittar förvånat på en säger “MER”. Hmm.
Vi är tvetydiga som vuxna, helt klart, det finns många situationer där vi säger nej men kanske menar nja, eller säger nja och menar nej, ja eller ja… *förvirrat*
Så, en liten analys av eget beteende skadar inte heller.
Jag hamnade i liten fajt med den äldre generationen i min närhet när jag envist hävdade att ett barn som inte vill bli kramat inte ska tvingas. Det är till att göra det besvärligt att barnet redan i ett- och tvåårsåldern ska “lära” sig att deras “nej” inte är av vikt…
I en säljutbildning jag fått en gång tjötades det alldeles oerhört om att ett nej inte alltid är ett nej. Jag bet tungan nästan blodig för att inte skrika högt!! Men ja, det är olika i olika situationer. Och ja, jag har gjort klart för mina chefer att jag är uppvuxen med att ett nej ska respekteras.
Jag tror det är jätteviktigt att lära alla barn om integritet och rätt till sin kropp och rätt till sin sexualitet.
Jag tror nämligen att en människa som förväntar sig att sitt eget nej respekteras också är mer benägen att respektera en annan persons nej,
Vad jag tycker om “boys will be boys” vet du ju redan… Jag fullständigt avskyr att små pojkars dåliga beteende ursäktas och accepteras för att de är pojkar! Jag fullständigt avskyr att låtsasbråk ska vara acceptabelt. Jag avskyr alla former där pojkar förväntas vara på ett visst vis och flickor på ett annat. Jag avskyr slentranuppdelning pga kön. Jag avskyr att förväntningen på barn varierar pga om de har snopp eller snippa.
Jag tycker det är suveränt att barn som tar för mycket plats tränas på att visa mer hänsyn, och tvärtom de som behöver ta mer plats får öva på det. (Och ja, vi lever i ett samhälle där man måste kräva plats, det är inte alltid rätt att vänta på sin tur)
Jag älskar att det numera finns ett lika oladdat ord för flickors kön som för pojkars. Jag tror nämligen att bara grejen att ha ett namn på sitt kön, att kunna prata om det (så att alla förstår vad man pratar om) ger större makt över sin sexualitet. Och att flicokr numera har ett eget kön, det är inte längre så att de saknar pojkars kön, tror jag i förlägningen leder till mer jämställd sexualitet och större respekt för varandras kroppar och varandras lust eller icke-lust. Jag tror alltså att respekten från alla för flickors egna sexualitet, deras rätt att säga ja eller nej, ökar med att de redan som barn får ett namn på sitt kön. Dvs när alla på riktigt tror och tycker att flickor kan säga ja, då kommer respekten för nej att öka (pss som det ser ut för pojkar)
(Och nej, jag kommer aldrig att acceptera att M inkräktar på andras kroppar, men det gäller båda vägarna, jag kommer också att vara tydlig med att hen inte måste vara försökskanin när kompisar vill lära sig tungkyssas *ler*)
Vilken underbar kommentar du skrivit Melkermamman! Jag kan inte tillföra nåt till ditt kloka funderande. Vi tycker ju lika samma liksom!?
ps. jag har hittat ett likadant toalett-trams på vår skola som det var hos er?! har framfört mina åsikter i ärendet på flera ställen men inte hunnit “kontrollera” om det blivit några följder av mitt gnällande. imorron kanske jag får möjlighet att se efter själv när jag lämnar eLi innan jobbet.
Det däringa toaletttramset tror jag tyvärr är något som går på slentrian. Bra att du pepåkar!
Är så himla nöjd med en fröken som ser det som en självklarhet att inte dela på kön (Eller som M noga påpekade när de byter på gympan så är det delat i flickor och pojkar. Men egentligen förstår jag inte varför för våra småttingar. Men det är klart, när ska man börja dela vid nakenhet? Kanske lättare att det är så från början)
Tror också det är slentrian. Det var den förklaringen jag fick. Men jag känner på mig att de är kvar… [“tilläts” inte följa längre än till stora entrén idag så jag kunde inte kolla]
Klok som en bok – kan du komma och morra lite på en skola nära mig? (läs min senaste fB-status)
Jag är väl den där från äldre generation som ansåg att man skulle krama argt/ledset barn fast det inte ville, ibland vet de (man!) inte vad man vill, och en kram från den som står en närmast är balsam. Men det var inte det jag egentligen skulle skriva utan om en helt annan sak, apropå nejsägande!
Du skrev inledningsvis att det är pojkmammornas sak i första hand att lära sig om nejets värde. Jag håller med, till en viss gräns.
Det finns något som flickorna behöver lära sig, något som numera finns och som inte fanns på min tid… och jag tror inte på er heller, i alla fall inte så cyniskt utvecklat. Dels har jag hört killar (jag känner ju faktiskt en del unga killar) berätta om det och dels har jag hört liknande saker själv genom fönstret varma fredaglördagssommarkvällar, jag har ju mitt sovrumsfönster mot värsta förparningsarenan! Och det jag vill varna för, eller snarare betona är viktigt är ömsesidig respekt! HON ska respektera honom och inte bara ta för givet att HAN ska vara någon hon kan manipulera genom sin rätt att säga nej!
Vad jag sett och hört är alltså unga tjejer (ofta väldigt unga!) som medvetet “bär sig åt” och spelar ut killar mot varandra och när det håller på att gå överstyr hotar med att anmäla eller “berätta för alla”! Av killar har jag hört att tjejer kan försöka hångla med killar i baren för att gå honom att bjuda på drinkar, och om han inte vill vare sig det ena eller andra hota med att anmäla honom för hrm otillbörligt tafsande, eller sexhot!
Jag påstår inte att många gör det men tydligen fler och fler och det är INTE OK! Alltså flickmammor har också en skyldighet att lära ut: ickemissbruk av detta … Vad man nu ska kalla det!
Ärlighet och ömsesidig respekt varar bäst!
Men herregud!? Självfallet är det prio att respekteras OCH respektera.
Jag har en så naiv syn på ungdomar, det är uppenbart. TACK för att du öppnade ögona. Här ska matas respekt!! Mjau.
Känner att jag måste tillägga att det inte är det vanligaste beteendet, och inte det jag hör oftast utanför fönstret! De flestaär roliga, glada och flörttramsflamsiga på ett fullkomligt “normalt” vis! De andra bara finns, ofta väldigt sent!
Räcker ju att en brud beter sig på det där viset så är det ju på tok för många *morr* 🙁
Eftersom jag själv blivit utsatt för två våldtäktsförsök så är jag mycket noga med att Aston och Leya ska växa upp till två starka individer som har respekt för sig själva och andra samt en stor dos av integritet!
Det är bara att hålla tummarna att man lyckas!
Åh så hemskt att läsa Linda! Jag har inte råkat ut för dina otäcka upplevelser men tänker ändå exakt likadant som du ❤️
Många kramar!