För sjuk-slö för att läsa bok eller glo på TV. Jag dammar av Spotify och hittar en gammal pigg Robbie Williams – som lyckats släppa en ny skiva utan min vetskap? Å sicken skiva mä! Jag är apsilut förälskad i hans röst och med många maffiga arrangemang blir Swings Both Ways ett måste för ullisar.
Vi har ungefär samma musikkulturella uppväxt han å jag. Rat Pack har lämnat ett livligt arv till denne überaktive entertainer som blandar hej vilt mellan Franks frasering, Deans drunken charm och Sammys fantastiska underhållningsvärde. Å bäst av allt, han kopierar trions dynamik i duetter med känsla. Japp Robbie. Du är skitbra! Och en skitstövel – tror jag. Men vi umgås ju bara genom högtalarna så jag drabbas föga av playerfasoner och I-don’t-give-a-shit-about-my-fans attityden: vårt förhållande har fått en nytändning mr Williams 🙂
Reflektion: Skivan är spretig och lite osammanhängande. Här är referenserna stundtals “äldre” än på Swing When You’re Winning och Aristocats känns ofta närmre än 70-talsjazz. Modern tappning i inledningsspåret “Shine My Shoes” nuddar försiktig country men några spår framåt dundrar storbandet in. Och jag gillar’t! Helt väntat är duetten med Michael Bublé trist som seg kola. Bublé har kallats Sinatras kronprins men… nä… rösten finns men utstrålningen är grå. Slätstruken och ocharmig. “Soda Pop” blir en av skivans blekaste spår. Mycket mer spännande blir då Williams egen gamla “Swing Supreme” i nytt arrangemang. Med storband och blås blir det en hit på nytt!
Summa summarum: Jag saknar action och röd tråd. Å lite mer humor eftersöks. Den har du ju Robbie!? Betyget blir 4 tassar av 6. Med ett litet plus 🙂