Åtta små kameror radade upp sig på bandet framför mig i kassan. När jag fick reda på vart de skulle stannade tiden ett slag…
Jag varnar för länken nedan. Den bör inte klickas på och läsas på öppen plats.
LoveNepal är ett projekt som är så hjärtskärande att det blir overkligt. HUR kan människor behandla levande varelser, i detta fallet andra människor, på detta vis?
Alltså jag blir så ledsen! Man får så ont i magen och blir så j-vla arg!
Jag kan verkligen inte fatta.. Händer detta verkligen på riktigt! Finns det människor som är på onda på riktigt…
När han berättade att dom yngsta är sju år… då tog luften slut i mig. Jag började gråta, rakt upp och ner i kassan.
Det går inte att förstå helt enkelt.
Alltså.. Jag förstår det! Vilka människor som hjälper de flickorna iallafall.. Tur att dom finns.. . Men 7 år.. Nu blev jag helt ledsen i ögat..
Visst är det fruktansvärt…
Livet, så fint, så skört och så fruktansvärt orättvist. Vi kan klaga på våra löner, vår kamp för jämställdhet i alla dagar men det här perspektivet är nog tyvärr också viktigt. Så vi orkar engagera oss i andra. Magvärken nu.. 🙁
Ja vi behöver perspektiv men får inte glömma våra egna! Och precis som på flygplanet måste vi sätta på vår egen syrgas innan vi kan hjälpa andra… men visst är det vidrigt på så många sätt…
Tack för varningen. Och tyvärr väljer jag att inte se… Inte för att jag på något sätt blundar för verkligheten -tvärtom! Men jag ser så många barn som far illa här i Sverige, det går inte heller att föreställa sig, att jag liksom inte klarar att ta in sådan här tragedi när jag inget kan göra rent praktiskt. Här i Sverige kan jag skriva anmälan på anmälan till Soc, och trots att det många gånger känns som att inget ändå händer, gör jag det jag kan. Men när en niomånaders bebis kommer in som tablettförgiftad för att föräldrarna pundat och i ruset missat att bebisen kryper på golvet och får i sig tabletter, då stänger hjärtat och själen av en liten stund för att orka igenom det. Sen så lagras den lilla flickan på min näthinna, och efter åtta år på akuten är minnet alldeles för fullt av trasiga barn och jag måste välja bort sådant som jag kan “välja” att inte se – annars håller jag inte ihop. Men en stor eloge till er som kan se – jag förstår ju vad det handlar om och det finns liksom inga ord. Må varje människa som begår dessa vidrigheten brinna i helvetet om det finns något. Och Ullrika – jag förstår att du började gråta för jag gråter nu utan att ha sett sidan…
Stor kram!
Länken i sig är inte “farlig” men ämnet den berör… men alltså, det du upplever i din vardag är i samma liga på nåt vis: det är barn i utsatta situationer, barn som för alltid kommer att skadas och påverkas av det som sker idag. Hur vuxna människor förstör deras framtid, på grund av ovarsamhet, elakhet eller kulturyttringar. Oavsett, det är FRUKTANSVÄRT och jag mår så jävla dåligt över hur många barn (och vuxna) lever sina liv i världen. Liksom du stänger jag ibland av för det jag inte kan påverka, men… den här gången blev jag så överrumplad.
Hur du klarar ditt jobb är för mig en gåta. OMG vad jag hyllar dig och dina kollegor!!