Som sedan urminnes tider fånigt hundrädd är jag ändå nu i vuxen ålder förhållandevis “sund” i min skrajhet. Mina vänner vet hur jag känner (och låter sina vovvar bemöta mig därefter) och jag håller mig numera bara undan. Självfallet är det för en sån som mig viktigt att döttrarna lär sig hundvett – t ex alltid fråga om de får hälsa (även om det är en kompishund faktiskt) och jag överlåter sedan till hussar och mattar att vara deltagande vid mötet.
Men, det finns vovvar jag till min förvåning litar på till hundra procent. Hit hör t ex vännen Christinas båda Podencos Gaia och Poppan som vi i somras för första gången fick möjlighet att bli nosade på! En annan lita-på-hund är min kollegas kolsvarta fina Lilja! Jag är helt förundrad över hur säker jag känner mig i hennes närhet? T o m så säker att jag utan andnöd och kontrollbehov låter mina båda töser skutta runt och leka med henne (och hennes styvvalp Scilla). Kolla bara!
Det är nåt speciellt med barn och djur som interagerar! ♥
Å så en helt annan sak. Pga en jubelåsna och komplett värdelös idiot i Teliabutiken här i stan har jag ikväll lagt sammanlagt timmar på att försöka få fason på eländet hen ställde till med. Jag är så ledsen förbannad och hatisk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Inkompetens är en sak. Inkompetens som drabbar andra människor en annan. Inkompetens som drabbar kund är… tja… allafulaordjagkan?