Det går inte att befinna sig i Khao Lak eller på hotellet La Flora utan att tänka på det ofattbara. På flodvågorna som drog in en tidig förmiddag, annandag jul 2004. Som tog så många liv. Skräcken. Tystnaden efteråt. Hysterin. Sökandet. Sorgen. Den omåttliga sorgen. Saknaden. Trasiga familjer. Tomma famnar. Förfärliga hemresor.
Jag kramar mina älskade små barn hårt, Milla sitter i mitt knä under frukosten. Jag sniffar hennes doft, känner hennes lena bruna hud under mina fingrar. Klumpen i magen växer lavinartat när vi vandrar tillbaka till vårt rum. Ögonen grumlar igen. I trädgården runt omkring hotellet små nyplanterade träd, några har trähjärtan med namn. Och datum när de planterades. Det var när vi badade i havet några mil söderut. De finns mitt ibland oss. Offren. Sorgen. Minnena. Kärleken.
Vi såg nyhetssändningarna från Japan för tre år sedan tillsammans med människor som var med 2004. Många historier blev det.,
Ja jag förstår det. För många är det kanske lättare att prata om det med lite tidsdistans?
Jo, förmodligen var dessa historier en del av bearbetningen och samtidigt kom allting väldigt nära, både dem som upplevt det och för oss som fick höra historierna i förhållande till bilderna vi såg.
Jag vågade inte fråga någon vi mötte om de var med för tio år sen. Precis som jag inte vågade fråga någon alls i Kambodja om deras relation till historien. Inte likt mig att inte våga, men… av olika orsaker blir det inte alltid läge att ens varsamt höra sig för 🙁
Jag har valt att aldrig fråga annat än som vidarefrågning när ämnet kommit upp. Det har varit mitt sätt att respektera. Och då har jag vänner som jag vet flugit in i betongväggen med TVn över sig.
Nämen självklart! Det går ju inte bara att plöja fram som en bulldozer? Å andra sidan, i många andra fall är jag inte så “rädd” att höra mig för/beklaga/visa att jag gärna lyssnar. Men det här är för stora katastrofer. Det går inte att ta första steget, precis som du skriver.
När vi var i Khao Lak 2011 sov jag inte en enda vettig natt på de 10 vi spenderade där. Det var något i väggarna, i havet och i luften som gjorde att jag bara kände obehag (och rädsla). Plus att vågbrytarna man satt upp dånade och skakade hela hotellområdet såpass att jag vaknade vareviga gång. Kallsvettig.
Khao Lak var vackert, men för mig är det förknippat med en hel massa sorg och tyngd.
Välkomna hem!
Förstår precis hur du menar. Just det hotellet vi bodde på hade nog Asiens absolut bästa sängar, så jag låg där i himmelriket av bekvämlighet och kände mig märkligt till mods. Dagtid kom jag på mig själv att måtta tio meter upp i luften, hur högt gick vågorna… men däremellan hade jag det underbart och avslappnande och eftersom vi inte såg ett dugg av själva Khao Lak (vilket är synd, det ska vara väldigt vackert där) mer än stranden utanför vårt hotell – som var ganska alldaglig jämfört med vad vi sett under resan – och mycket lite av byn så fick jag ändå känslan av att alla gått vidare. Det högg till när vi passerade de många små trähjärtan och nyplanterade buskarna på hotellområdet, men… Nä. Jag tror inte jag vill dit igen faktiskt.
TACK! Nu har vi varit hemma en vecka och det känns nästan som vanligt 🙂