Via en länk i en bekants flöde på fejjan hamnade jag här. Och ojojoj. Jag säger det igen: oj oj oj. Oj! Oj.
Läs gärna inlägget jag länkar till, samt så många kommentarer du mäktar med, och återkom sedan hit!
_____________________________________________
Ja. Vad ska man säga? Kanske tänker du som merparten av dem som kommenterat hos Peter att han är en ynkrygg som inte ingrep. Han fick ju faktiskt två chanser? Å jo, det är klart att det varit önskvärt om alla mänskor agerade utifrån ett civilkurage och en vilja att hjälpa andra människor. Men så funkar det inte. Av minst två anledningar. Den första är att hjärnan ofta tar för lång tid på sig att registrera vad den ser. Den andra är att de allra flesta människor faktiskt inte bryr sig. Jag vill naturligtvis tro att jag varit en som hojtat till, som visat att det som skedde inte var okej. Men jag kan inte garantera att jag faktiskt gjort nåt alls. Kanske inte ens tagit ett foto.
Men vad var det jag ojade för då? Om det inte är det faktum att han inte gjorde något i stunden? Jo. I kommentarerna finns så mycket hat och elakhet att jag blir mörkrädd. Varifrån kommer alla fula ord, alla påhopp och all rasism? Jag kan också på mer än ett ställe läsa nedlåtande kommentarer om fejk och Anna Odell-referenser, och kanske har dom rätt? Kanske är alltsammans ett test på hur folk reagerar på nätet? I några olika kommentarer finns också “förklaringen” att det skulle kunna vara så att flickan har ett förståndshandikapp och att den kultur i vilken hon fostras inte ser dessa människor som fullvärdiga – en väl så otäck verklighet, även om den inte stämmer här. Men det finns vänlighet i kommentatorsfältet också. Omtanke och vad jag kallar sunt förnuft. Men mest ondska är det. Och det tycker jag är hemskt.
Summa summarum av hela den här historien är att jag hoppas att jag hade vågat ingripa, men mest är jag ledsen över all onödig ilska som florerar – på nätet och i samhället. Varifrån kommer det? Och hur stoppar vi det?