Gubevars var det länge sen jag behövde ragga (iaf den typen av sällskap som krävs för att i framtiden eventuellt bilda familj), men jag har ibland tänkt på att det måste vara “enklare” att göra nya bekantskaper nu – iom de sociala mediernas alldagliga inslag i vardagen. Å andra sidan finns det kanske risk för blåsning? En blåsning som på min tid kunde vara ett nyktert möte med en helt annan person än den nattklubbsmörkrets förlåtande belysning visat, men som idag kanske blir en blinddate med någon som på internet utmålat sig för att vara nån helt annan. Å andra sidan, det går att förställa sig duktigt även i verklig skepnad och på min tid kunde en dylik missräkning vara ett bakrusigt uppvaknande bredvid “fel” person…
På tv har jag sett reklam för en viss sajt, här i stan har vi ju tradition av dejtingsajter iom fantastiska Lunarstorm, som efter lite omvägar senare mynnade ut i Mötesplatsen. Jag hittade en festlig länk i sammanhanget: fast vem vet, det kanske är för att just dom förhållandena fortsätter existera mest i sociala medier? Inte så mycket IRL-friktion då menar jag 😀
Det är väl så med facebook också, att man kan förställa sig rejält när man bara visar upp den glada och fina fasaden. Jag nästan skäms ibland när jag får höra att jag har så himla roligt och verkar så lycklig och glad hela tiden. För det är ju inte hela sanningen. Men jag står inte ut med alla hjärtan och kramisar om jag någon gång talar om att jag är ledsen för nåt.
Jag känner väldigt många som har hittat den absolut rätta via internet. Skönt att skammen är borta över att träffas så. Att träffa någon via annons var ju förr något man absolut inte berättade. Jag minns när min mamma viskade om någon “de har träffats genom annons…” helt klart var det ett andra klassens sätt att träffas.