För sju år sedan hade vi nu varit på förlossningen i nioåenhalv timme, hade vi vetat att det var nästan sex timmar kvar hade vi väl inte varit lika morska 😉 men eftersom jag vid det laget redan lunkat omkring hemma med värkar i tre dygn var jag rätt tolerant. Å trött… Men så jäkla nyfiken å uppspelt att det liksom inte spelade nån roll. Vad jag minns!
Det vi fick efter alla dessa dygns kämpande och sömnbrist, det var så jävla värt! En liten människa som vid nästan första ögonblick fångade mig i en storm helt omöjlig att inte hänga med. Jag, som tvivlat enormt på min roll som förälder, fylldes av en kärlek så stor att jag trodde jag skulle sprängas lite grann.
Fantastiska lilla EmmaLi, vårt facit och förstfödda. Imorgon fyller du sju! Jag älskar dig och din personlighet, din finurlighet, din klokhet och ditt mod att stå upp för dig, din styrka i din självklara känsla för rätt och fel, din vilja att lära och hjälpa, att försvara och förklara när andra faller illa. Du är den mest kompletta person jag träffat. Din svaghet är din vänlighet, en av de vackraste svagheter en mänska kan ha tycker jag!
