Av någon anledning firar vi i Sverige inte mors dag på samma dag som resten av världen? Det hindrar inte mig från att idag hojta HJÄRTA till min fina lilla mamma idag! Hon har stått ut med mig i mer än 40 år; älskat, uppmuntrat, tagit hand om, tröstat, suckat och förlåtit. TACK mamma!! Utan dig hade jag inte varit den jag är idag!
Å eftersom jag själv är mamma. Jag vet ju. Kärleken till ett barn, det måste vara en av livets stora meningar? Och det enda som får en stark självständig människa att självklart förändra och sunt uppoffra – utan tvekan och av fri vilja. Till och med med glädje! Det gick omöjligt att föreställa sig, hur en så “liten” förändring i livet kunde bli det bästa någonsin. Och så oändligt stort. Lyckan! Kärleken! Den magknipande blandningen av stolthet, oro och förväntan. Bäst!! Tveklöst bäst!
Mr skriver:
Men TACK! Jag höll sånär på att skriva: äsch, det var så lite så…. men, det VAR(/ÄR) det ju inte, på något sätt!
För att ta det från början så var du ganska besvärlig redan innan du föddes, och entrén ska vi inte tala om, men en mer älskad och efterlängtad unge än du har aldrig funnits! Farmor, som hjälpte till med födelseannonsen undrade om det verkligen skulle stå ”äntligen har Ullrika kommit”, det kunde kanske missförstås? Hur då, undrade jag, det ÄR ju äntligen, jag har längtat efter henne (hen?) i en evighet!
Du var mitt ALLT , min tröst, mitt hjärta och meningen med livet! Och som liten var du den mest underbara lilla unge man kunde ha, snäll, glad och klok, och det var du länge!
Som storasyster var du också ofta snäll, även när du tappade lillebror i ett skåpshörn så han fick en bula stor som ett halvt hönsägg i pannan, och rätt ofta hetsade honom till bus DU ville göra för du trodde att det gick att komma undan tillrättavisningar då, men där fick du tji, för skrapor delades ut oavsett vem som hittar på buset om båda var med på det! Nå… det mesta var var för det mesta underbart i mammavärlden tills du uppnådde slynglaåldern som sträckte sig av och till från 14-15 till tidig 20årsålder! DET var jobbigt, som en bergochdalbana ungefär och jag gillar INTE dylika! Man visste inte vem man var från en timme (eller dag…eller vecka!) till timme, man trodde man var den sämsta och mest korkade i världen då man plötsligt kunde tilltalas ”lilla snuttemamman”, och glad i hågen komma galopperande 20 minuter senare i denna egenskap med något förslag …. för att mötas av snäs och isögon och genast förpassas tillbaka till de värdelöst korkade igen! Det var tuffa tider… Men det blev bättre när du blev äldre, även om vi haft våra turer även då du varit ivuxen, som du vet. MEN, som du själv skrev, suckar och förlåtelser är en del av moderskapet och INGETINGETINGET bättre finns att byta det mot, så jag säger bara tack…. och önskar dig tack detsamma min älskade dotter och HK!
Jag kommer aldrig glömma en riktigt stor kärleksaha-upplevelse som förälder, du var där då och jag kunde fråga: “går det aldrig över? känns det verkligen såhär heeela livet?”. Jag stod med EmmaLi i famnen, en liten bäbi bara några dagar gammal tror jag, och jag förstod att henne skulle jag älska så det gör ont resten av min tid. Det var stort. Och inte läskigt alls! Bara tryggt och jo förresten lite skrämmande men mest häftigt. Sicken grej liksom!
Massor och hjärta till dig. Och tack för alla jag får tillbaka. Min HK ❤
Men Gud, så gulligt ni skriver om varandra – till varandra! Jag blir alldeles rörd.
Visst är det så att livet aldrig blir sig likt igen sedan man fått den första lilla bebben… att älska, tjata på, oroa sig för…
Fast jag har avsagt mig allt morsdagsfirande sedan många år tillbaka. Vill de krama mig får de göra det när de vill, jag tycker att köpfesten till Mors dag luktar lite som: nu kan du köpa dig fri från ditt dåliga samvete… Eller också kommer det sig av att min svärmor alltid styrde med så stort firande av sig själv vid alla tillfällen som bjöds. (Men glömde att fira andra…)
Det var ett kraftuttryck som heter duga! Tack!! Eller vad jag nu ska skriva 😉
Aldrig sig likt. På ett oändligt jäkla bra vis!
Jag är inte heller så förtjust i den där köphysterin som började för några år sen men som nu blivit ganska dämpad tycker jag. Eller så är det bara vi i vår familj som sansat oss rejält, både på jul till födelsedagar och andra firanden. Det är himla trevligt att träffas vid olika högtider tycker jag! Vi trivs bra ihop, Mattias familj och min, så morsdag brukar firas i Trönninge hos mina svärföräldrar. Förutom för några år sen när jag var i Vimmerby med Millan, men då firade dom andra utan mig minns jag? Men med en sån svärmor som du beskriver förstår jag att du tappat lusten till fireri. Å andra sidan kan ni ju skapa nya traditioner nu, både dottern och du är ju mammor och kan fira tillsammans ni också om ni vill?
Nä jag var inte med då du var i Vimmerby, men alla andra år sen vi började fira så!!
Det är jättetrevligt att fira tillsammans och Anita (Ullis svärmor) dominerar inte alls, utom på det trevligs vis att hon har sin make (svärfadern alltså) till att sköta grilleriarbetet, (ofta i sällskap med son) så vi firade mammor kan prata och ha det bra!
Rekommenderas!
Klart rekommenderbart!