Sjuåringen hyser en närmast manisk skräck för sprutor, därför hade vi inte berättat att vi idag skulle besöka vaccinationskliniken för avslutande dos Havrex (eller Twinrix eller vad det nu heter?). Först på väg till vårdcentralen avslöjades destination å syfte och sammanbitet emottogs nyheten. I väntsalen blev det uppenbart att stundande aktivitet var riktigt läskig för då var den lilla annars så spralliga alldeles stilla och märkbart blek om nosen. Lillasyster, som såg syrrans oro, tröstade med både kram och puss (den däringa syskonkärleken är förjefla fin asså!!) och jag tror faktiskt den omtanken hjälpte lite.
Snart var det vår tur och vi gick direkt till pudelns kärna. Spruterskan var förberedd på rädslan och tog emot oss med ett professionellt vi-gör-det-här-bums! I knät på pappan bröt tårarna fram och vi är så otroligt verkligt stolta över vår kloka lilla nos som med tillbakahållen panik tog emot sprutan för att efteråt försiktigt bryta ihop i min famn. Strax därefter var det lillasysters tur och även hon var lite skraj men modig. Båda ungarna förstår verkligen när saker måste genomlidas. Det är sånt som föräldrastoltheten mallar sig över ♥
Vi avslutade såklart med fika på stan där två lite rödgråtna mumsade paj och bulle!
*********
Fyraåringen är bara två dagar från femåring och vi planerar nu gemensamt hennes kalas! Ponnykalas har hon bestämt 🙂 eftersom favvostallet numera bara har tre små shettisar kvar blir det ett extremt bantat kalasbarnsantal… det rabblades lyckligt förskolekompisar att bjuda och vi fick till slut enas om fem vänner att skriva inbjudningskort till. Förra året resulterade objudna barn i förlorad vänskap, men jag är inte orolig för upprepat debacle. De flesta jag känner är inte rädda för att höra av sig och reda ut frågetecknen istället för att bete sig som en barnunge, å nu har jag dessutom “varnat” i samma medie som förra året orsakat uppsagd bekantskap :D
*********
Den däringa Kärscher-tvätten jag skrev om fick idag bekänna färg. Och jajamen! Nu ser vi bra ut igen!