Sent igår kväll, efter läggdags, slogs jag av en insikt. Förutom en känsla av såndär plötslig och oändligt stor kärlek till min familj förstod jag liksom. Våra älskade små barn… dom är just nu i en alldeles perfekt ålder – för sina föräldrar. Dom är små men stora (5 och 7). Självständiga, tillitsfulla och nyfikna. Trygga. De utforskar världen med öppna ögon, utökar hela tiden sina ramar och cirklar. Kompisarna är viktiga, men fortfarande är familjen i centrum. Vuxna har (på gott eller ont) stort inflytande, dom små har förtroende för att vi “vet saker”, för att vi vuxna kan och gör rätt. Deras små kroppar kommer att växa. Deras små mjuka armar som passar så perfekt runt en mammahals kommer inte kännas likadant. Dom små som kryper upp en vår famn, som pussar blöta pussar av innerlig glädje och kärlek, dom kommer snart ha andra att krypa upp hos. Den självklara och barnsliga lyckan över små och vardagliga ting, den kommer försvinna.
Medan jag låg där i sängen och lyssnade på små ben som sparkade runt i täcket, på snark och fridfulla andetag, då förstod jag. Så här enkelt kommer det inte att vara för alltid. Troligen är inte för alltid ens långt borta…