När en har försovit sig å det grövsta, vinglar ur badkarsduschen, sätter tischan bakåfram, stressar som en gnu, vräker hastigt klenda frukostmackorna i väskan för att äta på bussen och jackans ena ärm just fastnat i en nagel, när en precis då hjälplöst drabbar samman med älskade femåringen som fastnar i vinkelvolten över att überförsenade mamman inte kan hjälpa med tröjan under jackan (att pappan, som är den som ska följa med till förskolan, står lugnt bredvid noteras överhuvudtaget inte av volt-flickan)… då, då känns det som en jefla skitmorron deluxe. Att jag sen har gruvlig tur och bussen är sen bättrar något på humöret, och när maken meddelst sms meddelar att lämning gått finfint medan naturen utanför bussfönstret bjuder på mars bästaste högtryck på tjugo år (det sa dom på vädret igår) och det är så högt i tak under himlen att jag tycker mig se ända upp i rymden, då mjukas livet upp en smula och jag låtsas inte om att det ska regna hela dan imorron. Idag blir nog ändå en ganska bra dag?
Här och nu. Alla ögonblick går över och här och nu är det enda man kan leva i. Alltså, det som hände då lämnas bakom en och så gör man detta ögonblick bättre. 😀
Kram!