Pappan i familjen har den senaste tiden börjat med vanan att skämma bort kidsen med serietidningar. Det har blivit lite av deras grej att köpa Prinsesstidningar från Disney och Pokemon från vaddetnuär – gissa vilket barn som läser vilken… 😉 – och hemmet fylls nu av plastprylar och klistermärken av den typ som verkar vara obligatoriskt medföljande i numera alltid inplastade serietidningar?
Fast ska jag köpa tidningar blir det helt andra och det känns verkligen lite extra när tjejerna sitter i sängen och läser Bamse. Jag har nämligen själv, i just detta hus (som förr var min farmor och farfars), läst miltals av Bamsar, Min Hästar och Kalle Ankesar. Att mina egna barn nu gör detsamma, det är självfallet en mycket speciell känsla. Bamse är extra speciell på nåt vis för det är en tidning min generation växte upp med. Bamse, Gnuttarna, Pellefant och den där Bobo, minns du honom? Senare blev det Larson och Serieparaden. Fast dom läste jag inte i detta huset!
Milla har mer eller mindre permanent placerat en gammal Bamse-tidning vid min säng som hon läser efter läggdags, de gånger hon inte har lust att somna i eget rum. Häromdan gjorde jag misstaget att slå ihop tidningen… och nääää! Det fick jag högljutt erfara var icke-korrekt så det lär jag inte göra om… 🙂
hon måste ju veta var hon var 🙂
Eftersom jag nu är av den åsikten att bra läsning ska främjas börjar jag fundera på om det inte är dags att tvinga bort prinsessorna och Pokemon. Är det måhända dags för en prenumeration på en av mina gamla favoriter: Kamratposten! Å nu måste jag ju… Asså. Du kan ju fatta att jag höll på att starstruck:a ner mig för några år sen när jag förstod att bloggkompisen jag känt hurlängesomhelst var illustratören till de egensinniga stornästa och framåtlutade figurer som funnits med mig hela ungdomen via just KP!! Underbara fantastiska Christina Alvner, nu inte bara en bloggvän eftersom vi faktiskt träffats på riktigt. Och hennes grymma hus och fina hundar (iaf den ena, Gaia låter sig inte gärna fångas på främlingars kameralinser) har du sett här hos mig från mötet förra sommaren. Nå. Nu lämnade jag visst ämnet :D?
Jag beställer gärna prenumerationer på nätet, det är ruggigt smidigt tycker jag, och väljer gärna Tidningskungen.se. T ex finns här ovan nämnda Kamratposten. Ungefär alla andra populära barn- och ungdomstidningar finns också här, precis som magasin för mamman å pappan såklart – men vem har tid att läsa när solen börjar skina för fulla muggar utanför fönstren!
Bamse prenumereras det på hos oss. Jag gillar kanske mest. Kalle avskyr jag. Och KP fick vi några nummer av när Tivoli upphörde, men jag väntar något år till för att ungen ska vara stor nog att uppskatta.
Jag tror inte Kalle blir läst här på många år, men dom gamla numren tyckte jag mycket om! Var en stor favorit när jag var liten.
KP kan nog funka till våra sjuåringar tycker jag! Inte allt såklart, men det är det som är charmen med den tidningen tycker jag: att det är så varierat innehåll.
Ååh börjar ni prenumerera på KP så kommer jag vara fastklistrad vid din sida varje dag vid läggdags 😀 😉
Haha! Vi får la vänta lite med prenumerationen då 🙂
Vi köper “dom där plastade” tidningarna vid speciella tillfällen, typ när vi ska ut och resa eller så kan man få en i födelsepresent 😉 Lego-varianterna har faktiskt en bra leksak i sina 😉
Jag har ett gäng serietidningar av den nu insomnade “Tivoli” en barntidning som strävade efter att ge barnen goda ideal och vara en frisk fläkt men eftersom de inte kom in i det stora distributionsnätet (där det råder total dikatatur) så klarade de inte att nå tillräckligt många läsare för att kunna överleva. Men du får gärna låna mina. Vi har en hög kamratposten också, mina kids har inte alls fastnat för serieformatet. Egen läsning är oftast legohandböcker eller mindcraft-dito 😀
Visst funkar dom som en special treat, men… jag blir så trött på att dom är så dyra och att “presenten” nästan alltid här helt meningslös 😀 fast kidsen gillar ju så jag får la låta bli att lägga mina vuxna värderingar i… 😉
Vi lånar gärna några gamla Tivoli! Och KP om vi får? Mina gillar serier, kanske för att de är lättsam blandning av bilder och text. Storasyster läser för sin lilla dito. Det är jäklans gulligt faktiskt <3
När jag läste ditt inlägg, kom ett minne som varit bortglömt i mååååånga år. Det måste (med tanke på min ålder) vara över 50 år gammalt. (hu!)
Brorsan läste Kalle Anka och nåt som hette Illustrerade Klassiker (och jag läste dem med) men det fanns inget som var bara för flickor. Starlet förstås, men den fick jag inte köpa för min mamma, så den tjuvläste jag hos kompisar.
Sen kom det en tidning… som BARA var för flickor, om sånt som jag vill läsa. Den fick jag köpa, och jag var såååå lycklig varje gång den kom. Jag luktade på den, bläddrade försiktigt och läste vartenda ord. Minns inte alls vad den hette, men den kom nog bara ut i något år.
Jo, det fanns en tidning för tonåringar som hette “hennes” (med litet h), den fick plats i fickan på en duffel – det hetaste plagget då! Men jag var för liten för duffel, och fick absolut inte köpa en tonårstidning, så det var högtidsstunder när jag någon gång fick låna en av äldre tjejer. Bildjournalen kan vi glömma. Den fick jag också bara tjuvläsa… Jag lånade hem ett ex där det stod om Lill-Babs som HADE FÅTT BARN!!!!! Usch och fy, vilken glahytta hon är, fnös mamma. Synd och skam!
Oj, det här blev visst ett helt eget blogginlägg… det bara vällde fram minnen…
Så himla skoj att få inspirera till en sådan minnesresa!
Illustrerade Klassiker tror jag att vi har i garderoben på övervåningen. Min pappas gamla Kalle Anka och övriga tidningar ligger kvar där och charmigt skräpar. Starlet finns här inga, jag läste när jag var yngre men kan inte säga att jag gillade jättemycket. All den där du-kan-bara-bli-lycklig-om-du-har-en-kille var svår att smälta för en sån som mig… jag var ingen särdeles glahytta nämligen 😀