Du som känt mig ett tag vet att jag blev lite av en ny person efter Thailandsresan förra året. Kontrollfreakshysterin är numera en mer klädsam lightversion än den tidigare heavy dödsmetall-varianten. Att resa som ensam förälder med två ganska små barn (dom var då 4 och 6) i fem veckor visade sig vara framgångsreceptet för att klara släppa på bromsen. När min mamma kom ner och hälsade på hade vi varit på resande fot i nästan tre veckor och hon reagerade såklart nästan direkt på min för-att-vara-mig något mer “normalt” slapphänta inställning till sakeråting ;D
Som ett resultat av detta “nya” sorts föräldraskap fick halvåttaåringen som jag tidigare skrivit premiärcykla hem själv från skolan förra veckan när jag var hemma å kunde ta emot. TILL skolan får hon inte köra själv än, även om det är samma väg (sexhundra meter cykelbana). Jag/vi litar inte på alla hysteriskt stressade vuxna som ska lämna sina ungar på skolan kl åtta. Det är h e l t sanslöst va en del verkar ha glömt skallen hemma när de kör vid sin skola?! Min högst ovetenskapliga forskning visar nämligen att de som kör sämst/värst/klantigast/farligast är de som just har eller ska lämna barn vid ingången…
Idag när jag och tjejerna var och fikade med en klasskompis från låg- och mellanstadiet (vilket var jäkla skoj förresten!) lät jag andraklassaren gå ut och hämta en tröja i bilen – som stod precis utanför fiket men på andra sidan gatan. Lillasyster ville följa med, men att släppa iväg båda töserna över gatan kändes som lite för långt utanför comfort zonen :p
Jag tänker att jag nu vågar släppa iväg ungarna på sånt som inte är livsfarligt. Jag vågar t ex inte låta dem gå längs trafikerade vägar långa sträckor själva. Jag vågar inte låta dem vara oövervakade i vattnet (varken i pool eller i havet). Men, jag vågar låta dem göra sånt som jag vet att de klarar av. Jag tror t o m att de blir starkare, modigare och lite klokare av att få klara små äventyr på egen hand. Med ansvar kommer förhoppningsvis råg i ryggen. Jag minns hur jag – när sexåringen kräkts av feberyrsel på Koh Lanta – tvingades använda fyraåringen som kurir för nya kräkpåsar: “backet år plästik bäg pliis!”. Hon klarade det såklart med bravur. Och växte två centimeter på kuppen!
Nu undrar jag: Hur tänker du kring att låta små (“små”) barn klara vissa kanske lite farliga saker själva? Vid vilken ålder är barnen mogna att få vara ensamma hemma – korta eller längre sträckor? När lät du barnen gå eller cykla själva korta “säkra” sträckor?
Jag minns att jag fick gå och handla i mataffären tidigt, troligen från femårsåldern?, och det var liksom aldrig nån diskussion om att jag skulle gå till och från skolan själv när jag började ettan! Är det kanske farligare idag? Är vi mesigare idag? Eller är det bara jag? :p
Tass! Skriver hemma på datorn. Men yey för utveckling av sig själv i samklang med barnen!
♡
JAg tror vi är fega! Och de kan mycket mer än man tror. Och växer med ansvaret. Men det gäller att hitta nivån!
Hur som, jag tycker det är lättare hem från fritids än till skolan. Fast min cyklade dit (nästan) själv igår.
Gå till affären och köpa glass fick M göra redan förra sommaren. Och ska vi bara ha saker som jag vet att han når (vilket sällan stämmer på NG:S och jag råkar ha kontanter hemma så skickar jag glatt honom att handla. (Ja, jag vet, jag har tillgång till närbutik där de dessutom vet att han hör till oss)
Den här sommaren har vi släppt rätt fritt med att cykla/leka i närområdet. Dealen är att komma förbi och berätta innan man går in till någon. Och att hålla sig inom några väl definierade kvarter. Det har funkat bra.
Jag har dessutom infört att han själv får steka sina köttbullar om han vill ha dem stekta istället för mikrade. Känns som bra tillfälle att lära sig spisen.
Att vara hemma själv handlar väl mest om vad barnet vågar… Vi har telefonlista med nummer vid telefonen så att han kan ringa. (Men sen har vi ju också farmor vääääldigt nära)
Fast det är inte deras kunskaper och kompetens som oroar mig, utan vad de kan råka ut för… och var går gränserna mellan feghet, oro, omtanke, vilja och övervakan?
Frågan är väl om de har kompetensen att kunna hantera det oväntade som dyker upp? Och där tror jag att vi lätt underskattar förmågan.
Det handlar för mig om att försöka undvika situationer för barnet där barnet blir rädd och orolig och inte kan hantera att hitta en lösning. Men jag vare sig vill eller kan linda in värden i bomull så lite mer frihet hela tiden för att testa gränser. Att få ligga i gränsen på komfortzonen. Men jag försöker prioritera ner mina egna känslor. Det är inte de jag vill ska styra den ökade graden av ansvar och frihet.
(Sen har jag situationer och grejer där jag inte litar en sekund på min unge och där jag tyvärr inte har lyckats förmedla varför något behöver göras på ett visst vis eller varför vissa beteenden inte är acceptabla och där måste jag tyvärr övervaka. Vilket jag avskyr!)
Säkert är det så generellt. Fast för mig är det fortfarande inte ungarnas troliga möjligheter att lösa uppstådda problem som är kruxet, utan att jag ser faror ålouverthöplejs och därför inte vågar släppa “vind-för-våg”… det finns ju mängder av situationer knappt ens en vuxen kan hantera, och att då utsätta kiddi för en sån situation… nä mjau. Fast jag tror det är ungefär så du menar också? ♡
Det finns ju faror överallt, det är väl bedömningen av faran kontra barnets förmåga som liksom är det viktiga?
Det är det såklart. Men min ologiska skräck går liksom inte att argumentera bort. Det är en fobi, typ. Det enda jag kan göra är att försöka att inte visa min rädsla utåt, den är ju inte rationell, det vet jag… och jag mår så jäkla dåligt av att vara sådär rädd. Är iaf noga med att inte visa ungarna vad jag är rädd för. Eller jo, vi talar faror såklart men jag berättar inte i onödan om hur rädd jag är hela tiden.
Med den skillnaden att jag inte ser faror överallt! I min värld leder en cykelvurpa till blåmärken och skruppsår, vilket gör ont en stund, men inte är farligt, andra tänker brutna ben och armar eller att hjälmen hamnar snett och det blir hjärnskador. Och samma tänk går att applicera på de flesta situationer. Jag oroar mig inte för att huset ska brinna ner om ungen skulle starta spisen när han är hemma själv, möjligtvis för att det ska bli stekos och en brännblåsa.
Jo, fast det är inte små olyckor av typen trilla med cykeln jag ser framför mig. Jag är rädd att hon ska hamna framför en bil: hon passerar tre, eg fyra, korsningar och trots att hon kör på en cykelbana med väjningsplikt för bilister så spelar det ju föga roll vem som har förkörsrätt när den ena trafikanten är en oskyddad liten cyklist… och jo, hon stannar/ser sig noga för, men konstigare saker har ju hänt än att cyklister blir påkörda på cykelbana? Numera börjar jag också oroa mig för att hon ska bli “tagen”. Dvs att den onda mänskliga faktorn dyker upp som ett hot jag inte kan styra över eller eliminera (stora skador av cykeltrill kan jag undvika t ex genom en bra hjälm och en säker cykel)! Att någon av dom ska starta spisen är liksom ingen risk. Att de ska leka med tändstickor är jag inte heller så orolig för. Och SKULLE något hända är dom kloka nog att springa till någon av grannarna tror jag. Dessutom finns nu alltid en mobil nära till hands där de kan ringa efter hjälp! Men. Det vi oroar för är att någon ska ta sig in i huset och göra dem illa. Ologisk skräck, jag vet, men liksom spindelfobi och flygrädsla – dvs mig närliggande orosmoment – är stora rädslor sällan rationella.
Önskar jag kunde släppa lite på den här inneboende skräcken jag går omkring med. Det ÄR bättre idag, men helt botad blir jag nog aldrig?
Det är bara att skala upp sin egen oro och ställa i förhållande till min. Jag är ganska orädd, eller fel, jag oroar mig ganska lite för saker som är rätt osannolika. Däremot har jag lärt mig att lyssna på min oro de gånger jag blir orolig, Som att jag undvek att gå själv i “skogen” när den där galningen höll på att antasta folk. Hittade de förresten honom eller la han av?
Så det är klart om ungar blev överkörda på vägen till skolan var och varannan månad så skulle jag kanske fundera över det. Men jag vet inte ens om jag har hört talas om att något barn blivit överkört på väg till skolan i vår kommun. Varför då oroa sig för det? Samma med de här skåpbilarna det ryktas om med jämna mellanrum. Har du någonsin pratat med någon som har förstahandsuppgifter? eller har du bara hört vad som ryktas? (Och även folk i skåpbilar får lov att ha svårt att hitta dit de ska och köra ett varv extra för att hitta rätt) Vill man verkligen vara osynlig och kunna gå var som helst hur många gånger som helst utan att någon reagerar så ska man ha en hund med sig. Då syns man inte.
Det viktiga här är väl att lära barnet att aldrig följa med en främmande människa oavsett vad den lockar med, och att föra oväsen sparka och bita om någon försöker ta med dem mot deras vilja. Är man riktigt orolig kan man ju införa ett kodord som ska sägas om någon annan än de allra närmaste ska plocka upp barnet.
Men jag är ju uppvuxen med en mamma som har utgått från att inga nyheter är goda nyheter. Hör man inte av sig när man reser så mår man bra. Typ så. (Dock blev hon superorolig när vi var bortresta när jag var gravid så numera är vi bättre på att höra av oss när vi reser)
Jag blev inte speciellt traumatiserad över den där gången i tioårsåldern när jag råkade på en blottare heller. Jag minns bara att jag tyckte så enormt synd om denna tragiska individ. Mamma sa typ bara också OK när jag berättade (jag hade ju inte blivit rädd) Men vilket ramaskri det blev när någon annan råkat på honom och dens mamma gick i spinn. Plötsligt var det enorma diskussioner bland föräldrarna om vi ens kunde röra oss ute utan vuxet sällskap. JAg tror kanske att föräldrarnas rädsla där skrämde mer än vad den här harmlöse blottaren gjorde.
Och jag påstår inte att saker inte kan hända. För visst kan de det. Men att något riktigt illa händer är ganska osannolikt. Och det kommer att hända oavsett om jag oroar mig för det eller inte!
(Men medan jag säger “hoppa inte där du kan slå dig eller ta sönder något” så säger någon väldigt nära mig “Hoppa inte där, du kan bryta benet eller så ihjäl dig!”)
Jag uppskattar din omtanke vännen! Och jag försöker redan innan tänka som du skriver (bra att få det i skrift för då kan jag försöka fatta mer konkret, medan jag läser) men… min oro och skräck blir inte bättre av att jag VET att den är korkad. Det är därför jag jämför den med en fobi: den är sanslös och orimlig, men därtill verklig och svår att bortse ifrån 🙁
Handla på kvantum var ingen vanlig syssla, (troligen därför du minns det?) men ett par gånger hände det vid krisläge hemma, och du var nästan sex. Du fick skriva lappen själv med mjölkk och leverpajast (och nåt mer) och vi var nog lika stolta då uppdraget var utfört!
Men ensamt till skolan? Jag trodde dagmamman följde dig???!!!! iiiiihhhh!
Det är ju i krislägen och skarpa situationer kompetens sätts på sin spets! Och alla växer på kuppen! Typ som när jag skickade iväg fyraåringen i mina ögon rätt långt bort till receptionen när sexåringen kräktes. IDAG tycker jag kanske inte det var nån sträcka att tala om, men då… myrsteg bort från hålla-fast-tätt-intill ♡
Hehe, du… jag gick ju hemifrån på mornarna, inte från dagmamman :p Och inte blev jag hämtad heller. Men det gick finfint!
Under vårterminen i ettan (dvs i våras) fick H lite försiktigt börja gå hemåt själv. Vi började så smått att mötas vid parkeringsplatsen och därefter lite längre ifrån, för att mot slutet mötas 150 meter hemifrån. Vi har väl ca 1 km från skolan och hem. Det är en väldigt otrafikerad väg och det går ej att komma längre än hem till oss i princip. Men så i måndags kom dagen då vi kunde passa på att låta henne gå hem helt själv. Jag hade lunchbesök och ville inte stressa genom det, så hon fick i uppgift att gå hem själv hela vägen. Självklart hade vi genomgång på morgonen exakt vilken sida på vägen hon skulle gå, att hon inte fick göra ditten och datten på vägen. Gissa vilken stolt donna som kom hem 20 min efter utringning. I övrigt är jag väldigt restriktiv, har svårt att låta henne cykla själv till kompisar, men börjar släppa på det. Alltid dock med info till andra föräldrar att de ska meddela när hon kommit fram. Lite läskigt är att låta henne gå till toaletten själv när vi är på ett köpcentrum (av det mindre slaget). Men det har fungerat väl (puh). För visst är det som du säger, med ansvar så växer de…..!! Home alone? Well, möjligtvis om jag måste hämta hem den mellersta tösen från en kompis, alt hämta hem henne från dagis om den stora varit hemma sjuk. Men har ännu inte vågat åka själv till affären och lämna henne hemma. Hon får dock starka direktiv om att inte röra spisen etc, för hon skulle mycket väl kunna få för sig att göra både kaffe till papsen och förbereda/laga maten…. I do not trust…. 😉
Ååh va skoj att få input från dig K!
Jag tror att vi tänker ungefär likadant ang hemgång från skolan. Vi började peppa redan förra terminen, hörde oss för med fritids hur “alla andra” gör och egentligen skulle hon fått premiärcykla hem redan i somras. Men precis den dan kom ett sånt där jäklans skrämselinlägg på fejjan (du vet, “en vit skåpbil har setts snoka omkring där-och-där… osv” och i just detta fallet var där-och-där väldigt nära hemma) så vi tyckte det var onödigt att chansa. Hon blev görbesviken såklart, men förstod läget. Lillasyster blev också väldigt besviken å sin systers vägnar (änna rart!), “hon kommer bli jättearg när vi går å hämtar henne!!”.
När det gäller att cykla i området här där vi bor är jag fortfarande lite fegis. Det är rätt mycket trafik här och de allra flesta har inte barn. MEN! Nu har jag som en lömsk plan låtit tjejerna köpa asfaltskritor och här ritas på trottoarer och på gatan för jag tänker att det kanske väcker uppmärksamhet på barn hos bilisterna. Kanske sänker de hastigheten då?
Hemmalämning har vi kört med ett tag här. Lillasyster har fått vara ensam medan storasyster lämnas på skolan de dagar jag åkt hemifrån redan innan de andra gått upp. Sen utökades det till att de fick vara själva medan jag gav mig ut å sprang. Dessa gånger har vi alltid sett till att de har nåt specifikt att göra, t ex tittat på film eller apple tv. Det föreligger få förmodade infall av uppfinningsrika påhitt eller bråk då tänker vi 🙂
Det där med att låta gå iväg på mer okända ställen kan vara otäckt – för oss föräldrar. Jag minns inte exakt hur situationen var, men vid ett tillfälle hann jag bli apsilut kallsvettig och riktigt rädd – ropade t o m högt – när ena ungen (troligen dåvarande sexåringen) försvann när hon skulle utföra ett ärende nånstans i Thailand. Hujedamej så rädd jag blev. Det går ju på ett ögonblick att förlora dem. Och jag tappade bort henne i vimlet med blicken och så var hon borta… turligt kom hon snart tillbaka men… nä jag hann bli riktigt rädd.
Krams!
Okej. Snor åt mig några minuter innan brödet ska in i ugnen 😉
Jag skulle säga att det helt och hållet hänger ihop med barnets personlighet när och vad de kan få göra på egen hand. Skulle inte heller kalla det “släpphänt” att låta barnet få göra saker på egen hand. I grund och botten känner vi våra barn och oss själva och det är viktigt att kampen mellan barnets frigörelse och förälderns behov av att “hala in” barnet får lov att äga rum, det är en del av en nödvändig utveckling för barnet. Att alltså dels få “slå sig fri” från sin förälder och dels acceptera att bli indragen igen. På samma sätt behöver vi på andra områden “putta iväg” dem och sedan låta dem komma hem till trygga famnen igen. Växelspelet är viktigt!
Det som kan bli tokigt är när “alla andra” blandas in i växelspelet, när man begränsar eller puttar iväg barnet baserat på vad man tror att “man” “borde” istället för vad känslan för barnet och sig själv säger, så lyssnar man bara noga på sig och sitt barn så tror jag det är svårt att göra fel faktiskt!
Nu är ju vår stora lite äldre än era men att låta honom gå själv till skolan hade i många fall funkat dåligt eftersom han har en tendens att lätt bli distraherad och jag hade inte kunnat vara säker på att han kom till skolan. Hans jämnåriga kusin har i 2 år cyklat själv till skolan 2 km varje dag (eftersom hon inte är berättigad skolskjuts) helt problemfritt. Så, det är OLIKA 😉 Att gå hem har han däremot klarat länge och med nya verisure-appen kan vi vara säkra på att han verkligen är hemma – älskar verisure! Det vi också märkt är att han nu börjar växa med att få ansvar för sin lillebror kortare stunder, de har varit ensamma 1,5 timme några gånger när vi har tränat och det har gått bra, dom har också tillsammans fått cykla till en lekplats längre bort på området och det gick jättebra!
Häromveckan ville han cykla själv till Fynda och det sa jag nej till, det är för långt och för farlig väg och det accepterade han. Den här höstterminen kommer han att själv gå från fritids till konstskolan (ca 150 meter) och sedan hem och i vissa fall även få cykla till Klitterbadet själv från fritids till simträning.
Jag tycker han har klarat det “nödsituationer” som har uppstått på ett bra sätt (undantaget när katten tog in en fjäril då *sötast*) så jag är mest orolig för hans uppfinningsrikedom och som sagt, att han är så lättdistraherad då.
Så. Summa summarum: Emmi var mogen nu, och du var mogen nu, och då blev det jättebra! Jag ser det inte som ett utslag av vare sig släpphänthet eller kontrollbehov utan mer att ni var synkade i ert växelspel just nu!
*sorry för romanen*
Älskar romaner men har inte energi att svara nu, återkommer imorron! ♡
Jag är lite mossig och tung nu ikväll men vill ändå helt kort responsa på din fina och långa och kloka kommentar!
Asså. Så skönt med lite “jämförelser” att relatera till. Egentligen lämnar du ju bara konfirmation på att vi “gör rätt” men för en sån som mig är det verkligen jätteskönt att få det! Jag är glad för dina exempel också som lämnar verkligheten nära.
En sak jag kan jämföra med rent konkret – och som Melkermamman också skrev om – är det där med lekplatser. Där har jag faktiskt släppt iväg ungarna själv till de två som ligger på området men på andra sidan gatan. Första gången var det för att jag inte var färdig och kidsen fick gå i förväg, men andra och tredje föll det sig liksom naturligt. Självfallet är jag lite skrajsen och brukar inte låta dem vara ensam alldeles för länge – framför allt eftersom det bor en del yngre barn i området och jag vill inte att deras föräldrar ska tycka att vi bara lämnar våra kids vind för våg 😉 men också för att jag vet att våra två tjejer liksom inte lekar sitta-still-och-bygga-kakor typ, utan det är klättra klänga rutscha och hänga. Då KAN det hända olyckor och även om jag (som M-mamman nog varit inne på också) inte är särskilt rädd för ett brutet ben, så är jag skraj för en bruten nacke… typ. Eller ännu värre, att de av misstag råkar göra nåt av de där mindre barnen illa och hujedamej då blir vi ju skurkar hela familjen i ett nafs – för det vet en ju hur det är med sånt där (inte för oss då, men för andra!)!
Slutligen så vill jag utveckla det där med “slapphänt” lite. Jag skriver och menar det i positiv anda! Jag tycker det är schysst att vara lite klädsamt laisse faire och det är mitt mål att försöka vara en cool förälder utan nojjor och hjärnspöken 😀
Och där är min oro! Att ungen i sin iver ska missa hänsyn till en som är mindre och skrämma eller skada. (eller för den delen cykla på en tant med rollator på väg till skolan) Inte av elakhet eller illvilja utan av ren obetänksamhet. Och att det av andra ska tolkas som illvilja…
(Läskigt att sätta fingret på något och inse att det jag oroar mig för är vad andra ska tänka)
Wii en oro vi har gemensamt då! 😉
Jag tror inte du behöver oroa dig för att E ska cykla ner en tant med rullator… 😉
Och egentligen tror jag både du och jag VET att våra ungar har vett nog att be om ursäkt om det blir fel. Fast de måste ju förstå att det blev fel också och ges utrymme att säga förlåt. Och det är i det sista jag vill vara med när det behövs för att hjälpa till att skapa utrymme för ursäkten.
😀 nää… jag är mer rädd att rullatordamen ska trampa ner henne då nästan :p
Jo’rå. Visst vet jag. Men som sagt… vad jag vet och vad min hjärna registrerar går tyvärr inte alltid hand i hand! Jobbar på det iaf. Lovar!
Jag kan tycka det finns en poäng i att kolla av vad “alla andra” gör ibland. Inte för att nödvändigtvis göra samma, men för att reflektera över vad man gör och varför.
(Och ensam hemma har M fått vara sedan treårsåldern då han tyckte det var Ok och man då slapp bylta på honom för att hå runt kvarteret med hunden)
Lite så jag tänker! Inte jämföra för att kopiera utan för att hitta argument och åsikter att jämställa våra situationer med!
När jag läser sånt här känns det som två steg bakåt i huvudet på mig…
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21315561.ab?%3Feav=7f4973978511c4ec2a3f0e78594e2b432d5d35c3