Med start idag radar nu tre sorgfyllda dagar upp sig. På sätt och vis är det kanske “bra” när mörkheten klumpar ihop istället för att bre ut sig men det är tungt att bära så mycket sorg i sin kropp. Tårar gör ont.
I förmiddags var det begravningsgudstjänst för en av mina allra bästa vänners mamma. Det var verkligt känslosamt i kyrkan, jag var inte ensam om att gråta hårt. Många kollegor och vänner. Min älskade vän och hennes syskon. Deras mormor och morfar. Det var fruktansvärt att se deras förtvivlan. Döden kom i alldeles fel ordning. För tidigt. Det är så förtvivlat fel. Otroligt fin och välvald musik med texter som på flera vis berörde gjorde stundens allvar vacker, men också svår. Förlusten blir så nära när texten fångar. Prästens tröstande ord hjälper inte mig (eftersom jag inte tror) så jag får finna egen lindring i just den delen av gudstjänsten. Jag kom – nästan förskräckt – på mig att försiktigt le med små glimtar av Lena framför mig, i så många olika stunder under alla år. Tårarna lindrar lite då på nåt vis. Sorgen flyger ut, upp i kyrkans höga välvda vackra tak. Nu efteråt är jag tung i hjärtat. En alltför tidig död. Det är inte rättvist.
Imorgon begravs min mammas nyaste bästa vän. De fann varann, i vad som känns alldeles nyligen, och nu är Bittan borta. Också hon för tidigt. Den jävulska kräftan. Jag är så otroligt ledsen för min mammas skull. Naturligtvis också för Bittans skull, en så makalöst härlig mänska! Och för hennes familj och övriga vänner. Det är inte rättvist.
På lördag är det tio år sen min lilla farmor dog från oss. På sin åttioåttonde födelsedag. Hon gav upp andan hemma, omgiven av oss alla nära. Det var en vacker död på ett vis. Inramad av skräck och sorg, ja, men ändå såsom livet bör få sluta för alla. Jag, som tror på att vi i någon mån kan välja att stanna eller lämna, fick möjlighet att sitta ensam en stund med min Inga. Förklara att hon inte behövde kämpa mer. Att vi älskar henne, kommer sakna henne enormt, men att hon alltid kommer finnas hos oss ändå. Att det var okej att hon lämnade oss. Jag sa faktiskt så: “det är okej! du kan lämna oss nu!”. En kort stund senare gjorde hon just det. Lämnade kroppen där på sängen, men finns för alltid kvar hos mig. Hos oss. Älskade Inga! Pling plong lilla farmor!
Det blev en tung nosning det här. Tung att skriva. Kanske tung att läsa? Men jag tänker att livet ändå går vidare på nåt vis. Det måste ju det. Och dom som inte längre lever hos oss i livet lever vidare inuti oss istället. Såsom dom var. Men vi saknar och sörjer er alla. Nåt alldeles vansinnigt ibland.
Det var mörkt och vackert och sorgligt och fint!
Tårar är förlösande. Och begravningar är tillåtande. Sen vet man aldrig hur man reagerar eftersom varje begravning är en påminnelse av alla de man varit på och de som komma skall. Den minst sorgliga begravningen jag varit på är den jag grät mest. Inte över den som begravdes just då, utan över vad förlusten av den innebar för mig i förlust av min barndom. Jag var på väg att bli vuxen på riktigt och de sista av mina “tanter” (mammas farmor) gick bort i aktningsvärd ålder, min egen farmor hade gått några år tidigare.
Så din lilla farmor hade också födelsedag i sena augusti! Det hade min också. Just nu undrar jag om det inte tom kan vara så att hon delade födelsedag (bokstavligt) med min farmor. Det skilde iaf inte många dagar mellan dem.
Tack vännen! För snälla ord, och för egna erfarenheter och tankar!
Det där med gammal sorg känner jag verkligen. I vanliga fall. Idag fanns ingen plats för något annat är just denna sorgen. Det var lite ovant men också befriande.
Ja, lilla farmor (hon var verkligen liten, enåenhalv meter hög ungefär) är augustibarn. Och hennes mamma hette Augusta! Vilket härligt sammanträffande!
Återkommer med hur datumlik din farmor var med både min och makens. För det är “otäckt” lika
❤️
Och mängder av hjärtan tillbaka till dig vännen!!
<3
Jag tycker inte det är fel att minnas bra och roliga saker under en begravning, det finns en hel del kulturer där man firar personens liv istället för att sörja deras bortgång, det är fint på nåt sätt tycker jag.
Du får hålla utkik efter närgågna fjärilar – jag är säker på att dom du nu saknar kommer och säger hej några gånger till. Varmaste kramen <3
När du uttrycker det på det viset så känns det plötsligt fint att jag satt där och log medan jag mindes små vardagsögonblick. Men på ett vis känns det ju görfel att vara “glad” på en begravning.. på kaffet efteråt däremot, då tycker jag det är så skönt att få ventilera alla sorters känslor. Inte alls ovanligt att gapskratten avlöser tårar då. Förlösande. Och vi minns mer än sörjer i såna lägen tycker jag.
Oj fjärilar? Det vimlar ju av såna i år så då har jag många omkring mig!
Om en av dem kommer och gör dig sällskap en lite längre stund så kan du börja prata med den, det kan hända att den svarar dig <3
Det här med sorg och begravningar och kultur är intressant och jag tycker egentligen massor men vill inte söla ner ditt fina inlägg här, skulle du bestämma dig för att nosa saken lite mer allmänt återkommer jag gärna 🙂 Det borde inte alls kännas "fel" att vara glad på en begravning om det är det DU känner så är det ju DINA känslor och dom är lika rätt som dens som sitter och gråter jämte dig.
Kram!
Kommer apsilut hålla utkik. Ju äldre jag blir ju mer sprirituell blir jag, om än jag inte tror på överhet och andlighet som i gudar eller liknande konstellationer.
Tar gärna del av dina funderingar. Vi får återkomma i ärendet!
Vilken tung vecka. Hoppas att du hittar en stund för dig själv att rådda i tankar och tänka på ljuset.
Ja det blev lite tungt, men… det är ju så livet är. Döden är en del av oss liksom alla glädje, födslar, kärlek och sjukdomar. Tack gulliga du för omtankar!
Så fint skrivet lilla U, nu snörvlas jag, och det har jag egentligen inte tid till för idag är också dagen då vi ska göra något som är relaterat till cancer men trevligt! (Kräftskiva) och jag är ansvarig på nästan alla vis!, men du skrev då fint!
Dödsfall i fel ordning är så hemska att jag inte ordar mer om det, jag hoppas bara att jag aldrig mer behöver uppleva det!!!
Bittans begravning (tack sötadte chaufför för att du gjorde det möjligt för mig att delta) var annorlunda och inte alls så tung och sorglig som jag trott den skulle bli, med nya möten och kanske blivande bekanta… inte desto mindre var jag slut vid
hemkomsten!
Vad gäller lilla farmor har du helt rätt! Som du kanske minns så “kom vi på” att det var hennes födelsedag mitt i vakan och du och Mrcs gick till kvantum för att köpa tårta. När kaffet var klart tog du första passet hos farmor medan vi andra fikade vid finbordet, jag slök en kopp kaffe och tog tårtbotten med för att lösa av dig och precis som du sa tog det inte lång tid efter att du gått. Jag hann avsluta tårtbiten och påtåren men inte mycket mer förrän jag märkte att hon andades annorlunda och förstod! Jag hämtade i första hand farfar och pappa för att de kanske skulle kunna säga något … sista, och farfar sa genast han såg henne att nu är det snart slut. Leif grät och kunde inte annat du och jag och Marcus stod lite vid sidan av och väntade.
Det gick så fint, Lisa kom och “skrev” , du plockade blommor och jag hämtade ljus till de fina silverstakarna och hämtade de kläder jag visste Inga ville vara klädd i aå Lisa och extrasystern kunde göra henne klar…
och sen sa vi adjö i lugn och ro innan Magnus kom med bilen!
Detta är nog första året jag inte gått till Inga på födelsedagen,, trots att jag tänkt på det flera gånger … har jag glömt, det får bli försenat i år!
Självklart att jag skulle hjälpa dig att köra dit! Var liksom inget att fundera på, och när det logistiska föll sig så enkelt så blev det inte ens några struligheter!
Du beskriver det fint, hur det gick till när Inga lämnade oss. Jag tycker vi hade så mycket tur och att personalen som var först på plats gjorde det fint och att de var så lugna i stundens allvar. Det är tryggt som anhörig när det finns personer med rutin och rutiner att luta sig mot. Och Magnus är också “bra” att ha i såna här lägen (att känna en begravningsentrepenör är på sätt och vis ett “lyx”).
KRAMS!
Det låter så vackert i all sin sorglighet!
Tack supergulliga du!!