Dagen började bra, med vänner och skratt och tolvslaget som blev halv tre innan vi ens var nära hemma. Men så värt då att vakna yr och outsövd!
Nu sitter jag längst upp på strandpromenaden. Gamla järnvägens schakt bakom mig. Framför mig hav. Som kluckar mot klipporna nedanför. Nyss, vid Ankaret, mängder av mänskor som liksom jag inväntar Ostindiefararen Götheborgs avgång från hamnen. Hon är försenad. Skulle farit kl nio, nu är hon bara några minuter från tio, och himlen som skulle fångat henne i fonden har gått från skimrande röd och lila till blå alltefter som solen sänkt sig bakom horisonten.
Jag fryser lite. Havets ljud och vinden är det jag känner och hör. Ibland bryts lugnet av passerande cyklister och flanörer. Av motorbåtar på havet långt bort som liksom vi på land väntar. Och väntar. Snart är det mörkt. Jag får nog ge upp, magin är liksom bruten. Går hemåt istället. Där finns min älskade familj. Barnen sover, kanske maken också!
<3 Vilket vackert inlägg <3
Tack snälla!
Lite besviken (“lite”) när jag nyss kommit hem, sjunkit ner hos maken och från soffan hör hur hon skjuter salut! Massor av gånger! Då kändes det lite som ett hån att jag suttit å frusit nästan en timme. Men kvällen finns ju kvar hos mig ändå!