Som ofta i livet ledde det ena till det andra. Jag hittade således via ett podavsnitt Spanarna från förra fredag (27:e februari) en artikel i NY Times och satt som klistrad. Jag hade helt missat Justine Saccos öde och googlade därför nyfiket efter Göran Everdahls spaning “Skam och skandal”.
Det är en sansad artikel. Den är möjligen vinklad, men ändå klok och läsvärd. Lite historik, lite fakta och en hel del känslor. Vad jag aldrig tänkt på vara något annat än modern mobbing är beroende på hur vi tolkar saken egentligen ingen nyhet. Eller jo. Lite nytt är det. Skillnaden idag är att det är folket och inte överheten som bestämmer vem och hur en utmålad brottsling ska straffas. Det är helt enkelt mobben som själva både utdömer och utför publik uthängning och straff.
Jag förstår inte hur det blir såhär. Jag känner sällan – egentligen aldrig – ett behov av att straffa någon offentligt. Iallafall inte för så harmlösa “brott” som dem artikeln beskriver. Vad det handlar om i såna här fall är människor som uttryckt sig korkat/oturligt/felaktigt offentligt, i vissa fall bara mer eller mindre offentligt. Pedofiler, mördare och våldtäktsmän, ja… här kan jag acceptera publik skampåle, men… minns ni hur jag funderade kring det här? Jag märker att jag nu är ännu mer övertygad om vikten att ibland dämpa hysterin. Turligt är mobben hungrig efter nya offer och intresserar sig snart för nåt nytt men för den som drabbats blir nog livet aldrig mer som förr?
Sällan är verkligheten helt vit eller svart. Tygla viljan att skrika högt på internet innan du säkert vet att du inte gör skadan onödigt stor. Det är inte fel att förlåta. Iaf inte något så ofarligt som ett oaptitligt inlägg i sociala medier.