Solen sken vackert såg jag, men för oss som varit inomhus å arbetat denna första dag i försommarmånaden maj spelar det inte så stor roll. Fast nog är livet liksom lättare när vädret är härligt!
Med tungan full av blåsor har jag genomlidit dagen på ren vilja. Jävlar så ont det gör. Att prata är en pina. Väl hemkommen ikväll blev det därför mycket hummande och teckenspråk. Åttaåringen behärskar att teckna alfabetsspråket min mamma en gång lärde mig så vi kommunicerade smidigt, och både maken å lilltjejen läser mig och mina mumlanden rätt lätt också. Sexåringen som direkt när jag kom hem såg att jag hade mitt har-ont-ansikte på mig undrade “har du mer ont på tungan än i ryggen?”. Älskade små barn. Kan mig så bra. Livet är inte helt rättvist jämt 🙁
När dom små gått å lagt sig på kvällen och jag stod i storasysters rum för att pussa och krama godnatt tittade hon ärligt bekymrat på mig. “Mamma, tänk om du har lika ont imorron? Hur ska du då kunna prata med kunderna?” Kloka funderingar. Jag har inga bra svar.