…till förra året exakt. Slöa dagar för Millan å mig, inga måsten och även om vädret var vissnare än jag kunnat ana var ledigheten och tiden tillsammans så galet fin.
skärmavbild från inlägget 7 februari 2016
Jag drömmer mig tillbaka och glömmer regnet och kylan och insektsbetten som översvämmade oss när vinden äntligen mojnade och solen började värma. Jag minns bara värmen och lugnet. Jag glömmer duschscenen vi hade sexåringen och jag, där grannarna oroligt undrade för bungalowväggar är tunna, men vi blev vänner både sexåringen grannarna och jag och jag minns bara ljumma kvällar och glass och en immig flaska söt öl och promenader i strandbrynet och en flytartävling i lent knappt svalkande hav som förresten fortfarande inte är slut för efter en evighet begärde vi båda time out. Jag minns stekheta ödsliga betongvägar och surrande elledningar och sen blir det skymning och jättesnabbt natt och en liten varm hand i min och cikadors sång fyller det ljuvligt smekande mörkret och vågornas sus mot stranden som du hör när det blir alldeles tyst och sen somna mellan svala lakan bredvid en liten mjuk människa som du älskar mer än det går att förstå. Och sen börjar det om igen. En vardag utan tidtabell och andra beslut än om vi ska bada eller läsa bok och var vi ska äta kvällsmat. Det är kanske inte så konstigt att det där är en dröm. Fast en sanndröm och ett minne jag vårdar ömt. Älskade Milla. Och älskade Mattias och EmmaLi som lät oss få det där tillsammans ♡