Pappa och jag träffade idag prästen som ska hålla farfars begravning på torsdag. Det blev ett möte i tårar och saknad men också glädje över det Eric lämnat kvar hos oss. Vi pratade ganska länge, ibland om oviktigheter men sammanlagt handlade det kanske om en rädsla att helt våga släppa taget? Min kropp reagerade t ex väldigt starkt över att komma in i farfars lägenhet. Hans doft finns kvar och äntligen kände jag den fysiska närheten samtidigt som smärtan också blev påtaglig och för ett ögonblick nästan omöjligt svår. Jag vill inte kalla det ångest, men… något däråt var det. Jag lät det svepa tag i mig medan mina fingrar rann över fotografiet från farmor och farfars diamantbröllopsdag (eller vad det nu heter när en varit äkta makar i sextio år?).
Vi har lyckan att få ha Olle P, vår gamle vigselförrättare och själavårdare, som begravningsofficiant. Att Mattias och jag som båda är icketroende kunde finna så stor plats i våra hjärtan för en präst, det är änna otippat! Men Olle är nåt speciellt. Hans tro blir vår, fast på helt olika vis liksom. Styrkan i det han känner och förmedlar går igenom och rakt in i oss. Han är en underbart humoristisk och down to earth person som genom sin blotta närvaro får en att må bra. Det känns otroligt tryggt för mig att få luta mig mot hans varma gestalt i vårt stora farväl.
Efter mötet gick jag direkt till Varbergs Kyrka för Påskbergsskolans luciakonsert. Första gången för oss då fyrorna är de yngsta i kören. Och nej. Jag är verkligen inte i balans. Ljuvlig stämsång och klara barnröster belyst av levande ljus i kyrkans mjuka omfamning blev för mycket. Under ett av de första framträdandena, en sällsamt vacker version av jag-har-ingen-aning, bröt jag ihop fullständigt. Jag grät så jag skakade. Jag hade ingen chans att stå emot. Mattias och mamma försökte vänligt trösta, men… det går ju inte att trösta bort en sorg. Den måste ut.
Lyckligtvis hade jag lugnat mig när det precis på slutet var dags för vår lilla julgran att solo framföra en vers, iklädd en makalöst fin outfit som en av fröknarna (med hjälp av bl a Emmi själv på slöjdlektionerna) filurat ihop. Stoltheten när vår lilla tioåring med stark och tydlig stämma (japp, övat med sin mamma som älskar frasering!) alldeles ensam inför flera hundra människor gör sin scendebut! Älskade lilla unge!! Du är magisk på så många vis och upphör aldrig att golva oss med ditt mod, dina talanger och din kompetens! ❤️
En suddig och rätt bedrövlig bild 😀 men kanske kan du koda vår lilla gran längst fram i mitten?
När vi nu ikväll klappade om barnen innan vi själva skuttar i säng möttes vi av en kamin i sin lilla Sebra-säng… tempen visade 38,4 så hej vab 🙁 befarar halsfluss och pusslar i huvudet för att då ihop alla scheman de kommande dagarna. Börjar med att försöka somna. Tankarna snurrar och jag har en rent bedrövlig huvudvärk. En av mina allra bästa vänners mamma fyllde idag 65 år från molnen. Jag är så otroligt ledsen för hennes skull!! Och imorgon begraver en av Millas vänners pappa sin mamma. Döden är hela tiden nära och jag försöker fånga livets alla skepnader. Ofta lever jag förhållandevis nära och i nuet men jag kan inte alltid vara så avslappnat lugn och närvarande som jag egentligen vill.
Älskade farfar, en förebild på många vis. Jag lovar att försöka leva mer som du!
💕
Ibland blir det inte som en tänkt sig. Men det brukar bli okej ändå <3