Sista dagen på jobbet för den här månaden! Då är det inte utan att en undrar om ödet vill säga en något när bilen dämpat protesterar när jag försöker köra hem… dvs, den är heeeelt död! Nä förresten, lamporna lös men det klickade hånfullt från motorn istället för att mjukt starta. Jaha. Tur då att en har såna där juveler till kollegor som liksom helt utan kommentar (det finns ju en del vänligt att kommentera vid en sån här situation) hjälper till. Philip backade till innan jag själv hunnit börja fundera på var startkablarna gömt sig och vips var saker i sin ordning igen! Men asså, hjärtat hann ju skutta ett par extra alldeles onödigt stressade slag!
Dagen föll sig annars ganska väl ut med några timmars extra ledigt fram till efter lunch, och när jag på vägen till jobbet passerade huset vi passar för några vänner kändes det som en helt okej sista dag inför semestern. Att egna hemmet är i upplösningstillstånd – inte en enda pinal packad! – låtsades jag inte om. Det gör jag inte nu heller :p