Med ett av de allra varmaste och ljusaste griftetal jag någonsin hört tog vi igår farväl av min farfar. Sorg och tårar men också ljusa minnen och tacksamhet över att så länge ha fått vara i Erics närhet!
Vår präst, Olle Philipsson, har inte bara en stor omtanke och omsorg utan också talets gåva. Han är en mänska som går en bra bit utöver det vanliga. Många röster efteråt uttryckte sin uppskattning och jag är så glad att en varm person som Olle finns att luta sig mot, i glädje och i sorg. Hans vigseltal om trädgårdstomtar har bitit sig fast (om än vi anar att det inte var enda gången han använde den metaforen) och nu vävde han alldeles magiskt ihop trådarna i Erics liv och gav oss en verkligt fin begravningsakt.
Jag önskar jag kunde återge något av känslan vi hade i kapellet. Hur hoppfullt och på ett mycket märkligt vis lyckligt det kändes.
”Och jag stryker ur pannan min sömn
i en värd som har vaknat just nu
Och hur vintrarna var har jag glömt
I en sommar som aldrig tar slut
Jag hör skratten från lekande barn
Och jag själv är ett barn i Guds famn
Och mitt hem är den kärlek som var… och som är
Som är och som alltid finns kvar.” sv ps 311.
Dagen som började lite strulig och känslosamt blev så fort vi börjat själva begravningsakten något alldeles fantastiskt. När vi alla samlats och vi sju satt sig på våra platser längst fram till vänster började ett stilla vinterregn falla utanför. Det droppade så vackert i vattenspegeln utanför fasettglasen och skapade en såndär särskild stämning som nästan bara begravningar kan ge. Efteråt samlades vi för minnesstund i en lokal på stan och när vi avslutat alltsammans och kom ut på trappan hade det grå regnet övergått i vitt. Kallt kallt var det med en isande fuktig luft men vinden, som annars alltid ger sig tillkänna här på västkusten, höll sig nu alldeles lugn och stilla.
Väl hemma hissade vi flaggan i topp. En ritual jag annars aldrig riktigt förstått: varför ska den inte vara kvar på halv stång? Men jag måste säga att nu förstår jag! Det är för att fira det liv som varit och det minne som består! Iaf tolkar jag saken på det viset.
Detta inlägg skriver jag och publicerar i efterhand. Jag har behövt samla mig lite, få fason på känslor och ord och tankar och mitt i allt detta den alldeles vanliga julstressen med allt vad den bär med sig. Det har tagit några dagar att få ordning på mig men nu känner jag att jag är samlad nog att formulera mig. Jag har faktiskt fått ett utkast till griftetalet av Olle men jag vill prata med honom och få ett eventuellt godkännande innan jag ger mig på att dela delar av det. Just nu handlar det om att komma i fas och kanske försöka komma iväg och träna, känna mig på topp på jobbet (jobben) och att vara närvarande för familjen.
Slutligen: Från mig och min familj tar jag mig friheten att rikta ett innerligt och stort TACK alla som genom närvaro, blommor, minnesgåvor, omtankar eller på annat vis visat er kärlek ❤️ jag är så otroligt lyckligt förunnad!
Så fint att det blev ett vackert avsked och ett tillfälle att minnas alla fina stunder. Begravningar fyller nog en väldigt viktig del i sorgearbetet.
Ja det var otroligt fint!
Ju äldre jag blir ju mer förstår jag hur viktigt det är att få ta ett redigt avsked tillsammans med familj och vänner. Men visst är det också “enklare” när en människa som levt färdigt ska tas farväl av.