“Jag är på akuten”. Det där samtalet du inte vill ha på jobbet.
Tack alla snälla goa kollegor som hann krama och önska lycka till innan jag kastade mig iväg! GSLen sträckte ut lydigt, sniglar kördes om, polisen höll sig undan. En otäckt o elakt svullen ankel, en liten rödgråten tjej i en putteliten rullstol. Studsmattor… INTE min favorit innan heller…
Jo det finns åtminstone en anledning till att vi inte har någon i vår egen trädgård, men vi kan ju inte hindra döttrarna från att vid direkt inbjudan hoppa på grannarnas? Fast nu funderar jag på att ändå införa förbud.
Att jag lämnade jobbet i förtid var inte för att jag skulle kunna göra någon skillnad på sjukhuset. Jag gjorde bara ingen nytta bland kunderna med tårar i ögonen och klump i magen. Fem timmar på akuten (all eloge till akutmottagningen!) är trots allt snabbare än väntat. Å världens kanske mest tålmodiga lilla unge misströstade bara nästan en gång; “jag trodde inte du var allvarlig när du sa vi skulle få vänta i två timmar på svar!”.
Vilket tålmodigt barn den trasiga ankeln sitter fast på ville barnet att jag inte skulle berätta – förrän kanske imorgon – så den biten håller jag dold. Kan däremot skriva att alla benbitar lyckligtvis är på sin respektive plats! Det befarades inledningsvis faktur iom ankel i storlek av apelsin men hurra röntgen visade “bara” rejäl vrickning så vi fick hjälp med lindad fot och att köpa med två små kryckor att ta med hem.
Ibland känns en stukad fot som en vinst!
😥❤️🤝
❤️❤️🌸💫