Jag är nu genom Storytel drygt två tredjedelar in i Lars Keplers sista roman: Kaninjägaren.
Spoiler alert nu’rå!
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
****
Den är inledningsvis inte i närheten av lika våldsam som t ex föregångaren Stalker – som jag lyssnade klart på bara häromdan. Men… det ändrar sig efter ett slag. Våldet är snart lika noggrant beskrivet som jag vant mig vid och jag blir lite ledsen. För ja, jag har “vant mig”. Jag förstår hur lätt det är att bli avtrubbad och även om det här är fiktion vet jag ju att det är likadant i livet som övrigt. Första gången jag såg en bild på ett skadat syriskt barn grät jag. Nu är jag inte alls lika illa berörd av fotografiet som sådant.
Jag har för mig att jag en gång såg en intervju med paret Ahndoril, det kan ha varit hos typ Skavlan, där det berättade om hur de arbetar i sitt bokförfattande. Om jag då minns rätt så skriver de inte tillsammans utan parallellt. Detta skulle isf förklara den ganska ojämna känslan jag får när jag läser eller lyssnar på böckerna om Joona Linna, Saga Bauer, Nils Nålen Åhlen och dom andra på Rikskrim. Om dom skriver annorlunda och dom inte skriver lika bra i alla situationer så vore det inte bara ganska självklart utan också i sig en stilmarkör. Dom skriver om olika saker och utnyttjar sina olika kompetenser? Jag tycker det kan vara smeksamt följsam prosa sida upp och sida ner men så bryts flytet av stelbenta beskrivningar och klumpiga våldsskildringar. Morden är våldsamma och detaljerat beskrivna, många gånger är det smärtsamt långsamma händelseförlopp där offer och inte sällan vittnen verkligen pinas och lider. Eller är kanske inte skillnaden så stor som jag inbillar mig? Jag tycker ju verkligen inte om våld varken i ord eller bild så kanske är det därför jag inte tar till mig de brutala delarna lika väl? Välskriven litteratur är det ju även i de mest onödigt smaskiga partierna. Det är blod och död i lika välbeskrivda ordalag som när karaktärerna har sex (fast så väldans mycket sex har dom ju inte iofs) och känslor fångas stiligt i både glädje, skräck, sorg och vardag. Paniken är lika välkommen som glädjen, om än det väl måste poängteras att det är mer panik än glädje i Keplers böcker.
Har du läst alla 6 Joona Linna-böckerna? Och vad tyckte du isf?
Det finns tydligen en helt fristående roman också, Playground, och den ligger i min lista på Storytel. Hoppas kunna hinna plöja den också innan prenumerationen tar slut/blir dyr 🙂