En delvis ledig onsdag spenderades bl a på banken. Sen åt jag lunch med Mattias och på vägen hem passade jag på att känna mig lite nostalgisk. Huset jag växte upp i ligger nämligen på vägen mellan stan och hemma och ser ut såhär!
Grannfastigheterna, två små hus byggda tidigt trettiotal, ägdes förr av min pappa. I vindslägenheten vars fönster längst upp under taket skymtar bakom syrenen bodde jag i några år. Jisses. Så ung jag var. Fast det tyckte jag ju inte då 🙂
Det där bruna huset som jag bodde i mellan 3 och 18 års ålder var först på hela gatan på denna sidan, den södra. Ja, faktiskt! Det är därför kåken ligger en bit in från gatan medan alla andra hus ligger om inte precis på trottoaren så bara några meter in. Stadsplanen var inte satt 1897 och det dröjde närmare 20 år innan hus runt omkring sköt upp. Från början var huset vitt. Stiligt och ståtligt med sina flera små lägenheter och glasveranda. Senare blev det gult och med blåa spröjs och jag gissar det passade bra in längst gatan eftersom en klar majoritet av fastigheterna längs detta och nästa kvarter hade och fortfarande har denna kulör. 1978 flyttade vi in och 1979 kläddes huset med tegel och fick nytt tak. Det taket ligger än och är precis lika snyggt. Kan väl säga att detta hade inverkan på vårt val av taktegel när vi klädde om taket på Villa Morkulla för fyra år sen 🙂
När huset byggdes låg det typ på landet vilket är svårt att förstå idag. De små uthusen på gården var då vedbod och hönshus. Vi kallade det fortfarande vedbod när jag bodde hemma! Hönshuset byggdes nångång om till en liten stuga, utan egen toalett men med rinnande vatten. Här har många sommargäster bott under alla år! Undrar om dom inte hade grisar i hönshuset också förresten? Men det har jag kanske inbillat mig. Toaletter inomhus fanns såklart inte i början av 1900-talet. El och centralvärme var han däremot tidigt ute med Olles pappa som byggde huset. Eller var det Olle som byggde? Jisses jag har glömt!
Träslövsvägen österut ser annars ut så här på sin södra sida. Det har inte ändrat sig på nästan hundra år. Möjligen andra fasadkulörer, men husen är byggda på 1920- och 30-talet. Just det här är från kvarteret bredvid min pappas hus men nästan alla husen i de här två kvarteren – och några kåkar på andra sidan – var identiska förr faktiskt. Nu är flera rivna och alla renoverade, men fortfarande går det att se hur många av dom har en ursprunglig likhet! Det här att alla hus i flera kvarter såg likadana ut återfinns på flera ställen i stan. Var det kanske vanligt att det gjordes så på 30-talet?
Nu har jag sett en planritning på hur kvarteret min pappas hus ligger i kanske kommer att se ut. Det är ingen vacker syn för en sån som mig, som älskar småstadskänslan. Det är enorma lägenhetskomplex sammanbyggda till en massiv enhet. Det ser för jävligt ut om du frågar mig, men jag är väl för nostalgisk och konservativ när det gäller nybyggnationsexploatering 🙁 jag är fullt medveten om att det krävs bostäder, fler bostäder, men jag är inte beredd att ge upp småskaligheten och känslan av individuella huskroppar i innerstan. Lägenheter, ja, men inte till vilket pris som helst. Och måste ALLA bo i stan? Alltså med hundrafemtio meter till torget? Jag hittade en länk till förslaget, kanske mest intressant för oss som bor i stan, men rulla ner i dokumentet och kika gärna lite på hur husen ser ut idag och hur de vill bygga det nya. Sex våningar?! De kommer stjäla allt ljus från min pappas tomt, vilket jag självfallet har svårt att se som nåt annat än en hämnd för att han vägrade sälja sin egen fastighet till den som köpte hans två hus på tomten Snidaren 1 och lurade honom. Här är länken. Att mycket av informationen i texten inte stämmer i realiteten, alla avstånd är t ex mätta fågelvägen, antar jag beror på att det är så det “ska vara”. Fy skäms skriver jag. Men skämmas lär de ju inte, bara ta ett beslut som inte ett dugg drabbar dem (politiker och tjänstemän) samt plocka ut sin förtjänst (fastighetsägare, arkitekter, byggmästare etc) och skita i att de förstör en liten del av Varbergs historia. Se nedan, nu och eventuell framtid.
Ja, jag förstår att ett första förslag inte är det slutgiltiga beslutet. Och att söka för sex våningar är ett knep för att kanske få fem. Men kommunen är så hången på att få presentera fler bostäder till varje pris att de förmodligen riskerar köpa allt med hull och hår utan diskussion. Jag blir så himla lessen.
Avslutningsvis undrar jag fortfarande hur kommunen tänkte när de förra året stängde den mest centralt belägna förskolan precis bredvid F-9 skolan. Men nä förresten. Jag undrar inte. De kommer såklart skriva om planritningarna för det som idag är skolans fotbollsplan, en vacker sommaräng när jag var liten, och bygga bamsehus här också. Bygga bygga. Hysteriskt mycket och fult och stort. Jag är ledsen att bo i en kommun som så lite värnar om det lilla och vackra och bara satsar på bostadsrätter i mångmiljonklassen. Det frigör villor, jajamen, men herregud snart kommer väl de villorna också köpas upp av fastighetsbolag och rivas till förmån för lägenhetskomplex. Bredvid oss ligger två tomma tomter. Jag bara väntar på att de tomterna tillsammans med fastigheten bredvid (samma ägare till alla tre tomterna) säljs och vips byggs ett fethus här också. I söderläge från oss sett. Hurra!