Milla å jag är perfekta shoppingkompanjoner. Vi tycker det är ungefär lika roligt båda två (dvs måttligt) och har gott om tålamod att visa den andra intresse för dens shopping. Dessutom är hon helt grym när det gäller smak och mode och att hjälpa mig hitta det jag behöver. Hon är mycket bättre än mig själv på den punkten och jag ser ärligt fram emot den dag vi kan dela garderob – om det nu nånsin går, jag anar att mina plagg kommer vara rätt oversize på henne och att jag inte har en chans att komma i hennes. Redan nu får EmmaLi ärva en del av mina kläder, de som krympt i tvätten. Alltså ärligt krympt. De jag bara vuxit ur är på tok för stora för henne än. Men oj vad dom skjuter i höjden som små tjejerna. Jag själv är ju rätt kort med mina 161 cm men med Mattias 187 borde åtminstone elvaåringen ha vuxit om mig inom ett par år!
Tillbaka till ämnet nu då. Åttaåringen var således det självklart valet att plocka med som “min vän” till NKs årliga vinterrea. Inbjudan stod mellan 10 och 13 och vi tuffade norrut runt halv tio. Att hänga på låset är inte vår grej, precis som sovmorgon passar oss bättre.
Precis innan vi for hemifrån ringde Mattias och varnade för underkylt. Han hade stått på knät från cykeln på väg till jobbet och det var tydligen glashalt på sina ställen. Å japp. Jösses så halt det var! Jag rullade strax över krypfart när jag testade underlaget mot rondellen på Ringvägen och ändå gled jag hjälplöst framåt tiotalet meter innan jag stod till. Då pressade jag iofs inte bromsen mot mattan på samma vis som jag när jag inte fullt så försiktigt men ändå långt under normal hastighet skulle bromsa mig in i Lassabacka-rondellen… asså… antisladd är fina grejer. Tre rejäla sväng med rumpan på isen innan jag stod still en bit före övergångsstället. Jag är glad att bilen bakom var klok nog att hålla avstånd. Eller så var hen inte det men iom min ganska försiktiga körning och tidiga inbromsning så kunde hen i sin lilla minibil enklare stanna än jag i min tvåtonskoloss. Det finns fördelar med små bilar. Men det finns större fördelar med stora. Ur säkerhetssynpunkt alltså.
Jag har stor respekt för trafik och även om jag stundtals kan köra fort kör jag aldrig vårdslöst så det tog en ovanligt längre stund att ta sig de åtta milen norrut. Tur med parkeringsruta hade vi iaf och Millan, som har parkerat i det där p-huset ungefär lika många gånger som jag, skuttade vänligt ut för att se om jag stod innanför linjerna. Det där att bilen piper och tjuter när saker är i vägen är ett ofog. Jag har lyckats sänka volymen, men frågan är om det går att ta bort helt? Jag har klarat mig utmärkt utan det i tjugo år och jag blir bara stressad av lätet. Du kan ju gissar vilken orkester av oljud det blir när vi ska backa ner i vår rejält trånga 50-tals garagenerfart 😀 första gången jag backade ner höll jag på att krypa ur skinnet av nervositet. Jag menar, risken är ju större att jag kör på nåt pga ofokus till följd av kakafoni av pip än att jag faktiskt gör det för att jag inte använder speglarna!?
Nåväl. Väl framme vid vårt mål hängde vi av oss kapporna i garderoben (rutinerade NK-shoppare liksom :p) och sen satte vi igång. Våra armbågar var nog en smula mindre vässade än de flesta andras men vi hittade vad vi skulle: en nötknäppare, örhängen till mig (jag hade åkt hemifrån utan), lite skönhetsprodukter samt en jacka till Milla. Hon fick en klänning också för den var så jäkla fin. Hittad av henne själv.
Sen gick vi och fikade lunch och avslutningsvis försökte vi oss på att hitta en nyårsblåsa till mig, men gav upp pga utmattning. Den där jackan till Milla från Tommy Hilfiger förresten kändes som ett fynd efter att bläddrat bland Parajumper och Moncler. Asså. Det känns helt främmande att betala uppåt sjuochetthalvt för en jacka. Till ett barn. Men det finns folk med helt andra finanser än vi. Men förutom det ekonomiska så var Tommy-jackan den enda med syntetdun så därav enda möjliga alternativet ändå.
Vi skulle ha gjort lite fler ärenden när vi ändå var i Göteborg – Science Fiction bokhandeln t ex – men vi orkade helt enkelt inte. Det tar på krafterna att göra slut på pengar… eller så är det bara den smått hysteriska stämningen vi blev matta av – en stämning som trots allt faktiskt var mindre hysteriskt än vi väntat oss. Men på personalen märks det att det är rea-handel. Det är synd att det ska behöva vara så men jag kan faktiskt förstå dom. Dom är ju inte mer än mänskor dom heller.
På vägen hem svängde vi upp mot Post-hotellet på Drottningtorget. Millor mäkta imponerade och knäppte lite bilder genom rutan. Inte bara på hotellet utan även på sin ömma moder bakom ratten tydligen:
Nu är det bara tre dagar kvar på 2018. Jag hinner inte riktigt med känner jag (har ju uppdaterat några inlägg retroaktivt) så nån årskrönika kan vi nog inte vänta oss. Inte på den här sidan nyår iallafall.
Tjenixen!