Livet har lärt mig en sak: nästan ingenting bra är gratis och lyckan har ett pris. Den enkla vägen är sällan den bästa, och framförallt kan den som väljer att lägga mindre kraft aldrig vara avundsjuk på den som kämpar hårdare. Var och en har olika förutsättningar, men den som väljer att avundas andras resultat istället för att kämpa för sitt eget förstår sällan hur mycket arbete som ligger bakom.
Jag är lyckligt lottad i livet. Har fått mycket gratis. Två armar och två ben. Ett blont hår. Blivit född i ett av världens rikaste länder under en tid när välfärden var på uppgång. Jag har fått gratis skolgång. En uppfostran som gett mig styrka att ta mig vidare. Jag har fått, eller möjligen skapat mig själv, en personlighet där jag är medveten om min egen roll i mitt liv. Där jag förstår att lyckan inte kommer gratis. Där jag förstår att mitt eget arbete skapar min egen grund att stå på. Där mitt eget samvete är min egen huvudkudde.
Kanske måste jag förtydliga att jag inte pratar om ekonomi. Att jag syftar på allt annat än materiell egendom. Jag VET att olika förutsättningar skapar olika möjligheter och kräver olika mycket insats. Men jag vet också att även när förutsättningarna är desamma blir utfallet inte alltid likadant. Det beror på att den ena jobbar hårdare. Den ene kräver det den andra ger sig själv.
Varför skriver jag då detta? Jo. Jag möter ibland människor som vill ha och ha men inte ge. Även de som redan har ska ha, men vill inte dela med sig av de som inte har lika mycket. Till slut blir det då nog för den som ger men ingenting får. Den är så simpel matematik; den som kräver att få måste också ge. Eftersom det är hårt arbete att ge är det också hårt arbete att få! Den som däremot ingenting kräver, hen kan få. Hen SKA få!
Klokt skrivet!
Tack! Med åldern kommer visheten 😀 eller så finns den där redan från början? :p