I ljusa minnen bevarade är de som lämnat livet just denna helgen närvarande. Vi var många som besökt våra älskade och saknade på kyrkogårdar och minneslundar denna veckan, och särskilt många var vi nog igår.
Sorg och frånvaro, kärlek och ljus, känslor samsas och virvlar runt en helg som denna. Livet är för nästan alla människor det finaste vi har, döden är oundviklig men ibland helt orimlig. Jag är själv lyckligt förskonad från ond död, men i min direkta närhet finns många alltför tidiga förluster. Mina tankar vandrar, tiden går så fort… jag försöker verkligen leva NU och här och varje dag känna att jag är närvarande, men ibland fastnar jag i ett mönster av cirklar och labyrinter där jag till slut bara står och trampar in i ett hörn. Vad hjälper det att vara priviligerad och en som kanske oförtjänt ”har allt” när ilands-problemens (nästan självupptagna) nedstämdhet och psykiska obalans tar en massa plats? Ekorrhjulet har många av oss i sitt grepp och det krävs styrka att ta sig därifrån. Jag skäms inte över att vara förhållandevis frisk och hel i en sjuk värld, men jag kämpar för att kunna uppskatta och ta tillvara allt fint jag fått ❤️😊
Idag är det söndag och sol och vi ska fira två födelsedagar i förskott! Snäva skutt mellan sorg och glädje, precis som livet ska vara!
Och apropå pjäsen jag skrev om som vi såg igår; visst är det så att döda kaniner inte säger aj? Fast det gör iofs inte levande kaniner heller 🙂