Att få lämna sjukhuset var underbart, om än lite stressigt och bökigt. Jag fick hjälp att boka en taxi som först skulle ha för mycket betalt men vassego if, jag prutade för er. Chauffören körde sin lilla bil med typ plattan i botten, vilket betydde ungefär hundrafyra skakiga km/h, och det gick förhållandevis fort att komma till färjeläget mot Lanta Noi. Där blev det stopp och vi stod stilla i en evighetslång halvtimme minst. Jag hade lyckats slumra lite i baksätet under resan förbi gummiträd, räkodlingar och palmskogar men här i färjekön blev mina myrkli jäkligt jobbiga att hantera. Med en ljudbok i öronen blev situationen iallafall uthärdlig och jag textade lite med Mattias som jag visste nu var nära!
Tappar greppet om tiden, men sannolikt ungefär en timme senare var jag äntligen hemma!! Möttes av en jättekram från EmmaLi och jag dröste sen i säng för att vila lite.
Tänkte att vafan och släpade mig ut i seneftermiddagsskuggan på vår altan. Vi bor denna veckan superfint i den lilla bungan närmast stranden men det fina läget har ingen, utom beroende på hur en ser det möjligen barnen, haft någon glädje av. Att det här är en av de renoverade/nybyggda stugorna har vi däremot verkligen uppskattat! Ljust och fräscht med vågors brus har varit härligt under de dagar vi låg här inne och knappt rörde oss. Nå. Nu släpade jag mig ut på dynan på betongbänken i solnedgången. Uppåt blå himmel och till höger en autostrada av sand mot solen som sakta sänkte sig mot havet.
Känslan att få känna den ljumma vinden mot huden, den känslan efter att ha varit instängd nio dagar… herregud. Sån frihet och lyx!
Jag vred blicken och tassarna ett kvarts varv. Åt solen i väster. Åt hemåt!
