Med ett skott blev jag imorse klarvaken av att ryggen smällde till. Visst har jag haft ett milt ryggskott ända sen i fredags, men nu satt alltså skottet som en kniv rakt i ryggslutet. Japp. Att ta sig ur sängen var inte att tala om. Efter att utan framgång ha försökt ropa på hjälp ett slag samlade jag mod och kraft för att våga sträcka mig efter mobilen på nattduksbordet och sen ringde jag efter lyftassistans. Assistansen kom i en väldig och orolig fart. En liten assistans fick sen hjälpa med påklädning (åttaåringen kämpade med strumporna och jag vet inte vem som var mest frustrerad, den tydligt smärtpåverkade mamman eller den shit-va-svårt-tyckande påklädaren) och en mellanlitan assistans fick hjälpa mig plocka ner piller ur medicinskåpet. Den lilla konstaterade bestämt att jag inte kunde jobba (jag förklarade att jag pga bokslut och återstående inventering var tvungen) och mellanlilla noterade oroligt medan hon såg mig pillra fram rätt antal små bruna och vita mellan tårarna att jag ju iaf inte kunde hjälpa kunder: “dom skulle ju bli rädda om du blir ledsen”. Å det hade hon ju alldeles rätt i. Rädda kunder är inget vi vill ha min första höstdag på Lolles. Sen gick dom till skolan och lovade mig att inte oroa sig för mycket för mig. Kloka underbara små ungar!!
Mattias skickade iväg mig i förväg (skohorn är bra grejer!) men kom ikapp mig redan i höjd med rondellen en tredjedels väg hemifrån :p Jag traskade tappert vidare för jag vet ju att enda botemedlet mot ryggskott är muskler i rörelse och när jag nästan kommit fram till jobbet tror jag pillerna kickat in för plötsligt såg jag vilken vacker dag det var! Sol från blå himmel och tjoo sicken första dag på resten av hösten!
– om jag bortser från den lilla faktor ryggen spelar… men piller en masse och några vändor i trappan senare var jag lite mer uppmjukad (och även illamående, magen mår inte bra av diklofenak) och goa Sofie som är van vid mina ryggproblem från när äldsta barnen var små var supergrym på att underlätta utan att jag ens behövde be om det och Anna läste av läget bra och var väldigt förstående och hjälpsam även hon. Vilken himla tur jag har! Vänner och kollegor och familj som förstår och underlättar när jag slarvat med träningen och drar på mig muskelbristningar. Nu är det bara upp till mig att bättra på tillståndet så att det går lika lång tid till nästa ryggskott som det varit sen det förra? Jag minns faktiskt inte ens när det var vilket torde vara ett bra betyg? Att en strykbräda är i perfekt arbetshöjd för en bärbar inventeringsdator vet jag iaf nu. På önskelistan ligger därför ett höj- och sänkbart skrivbord till kontoret.
Inventeringen då? Jo! Näääästan färdiga! Bara de allra sista småttiga korrigeringarna kvar, sen kan vi trycka på knappen för revisorn!