Vi har aldrig tidigare köpt nya telefoner till kidsen, dom har fått ärva våra gamla jämt. Tanken var därför att Milla när tillfället så krävde skulle fått ärva sin mormors (av oss) lånade mobil som faktiskt köptes ny för just detta ändamålet, men… äh… mormorn behöver la sin telefon själv tänkte vi när tillfället faktiskt krävdes därför att Millans mobil på en utflykt olyckligt åkt ordentligt i golvet och den mycket lilla sprickan i ena hörnet kändes plötsligt som nålen i höstacken! Vi bestämde att det var dags för uppgradering för att lägga pengar på displaybyte känns som pengar i sjön på en gammal iPhone 5c. Den som råkade vara den som höll i telefonen när den trillade i golvet erbjöd sig bidra till nyköpet och trots att jag envist tyckte det inte behövdes (en olycka kan hända alla ju!) så envisades motparten mer och summan som en ny skärm skulle kostat swishades över. När så slumpen visade att just den telefon jag tänkt skulle passa som utbyte bidde prissänkt med en tvåhundring, då slog jag till med vändande post fastän jag annars kanske tänkt att hon kunde klara sig med den spruckna telefonen ett slag till – trots att den mer och mer uppvisade grava tendenser till samarbetsovilja, troligen eftersom sprickorna gick över och runt hemknappen.
En styck åttaåring hade nog lite svårt att faktiskt förstå vad hon fick, det var ju så osannolikt liksom, men hon var oerhört noga med att ingen annan än hon skulle få ta den ur förpackningen och göra första fingeravtrycken på den!
