Jo, det gör ont när knoppar brister och det kunde gjort ont på nåt annat om situationen inte så kvickt retts ut. Jag menar. Ibland kommer pratet före tanken och vips kan en ha grävt sin egen grop för att med ett plask trilla däri. Om en inte är kvicktänkt i efterhand och lyckas rädda sig med ett skutt över grop med spade och allt.
Vi börjar i trädgården hemma där det just nu skälver av alla bristningsgränser mellan knopp och blom. Sen fortsätter jag med att berätta om ett oerhört spänt läge som uppstod på jobbet häromdan.
Jag ska göra historien från jobbet kort. Om någon som jobbar med företagspaket på Posten råkar kalla någon som han ska hämta ett paket hos för “lilla gumman”, då kan det lätt bli lite dålig stämning. Inte jättedålig. Bara lite tryckt liksom. Sådär så att den som kallade och den som blev kallad vill känna av hur illa skedd skada skulle bli. Om den som i historien är jag då märker att den som uttalade orden ganska genast insåg sitt misstag, ärligt ursäktade och ångrade sig så gruvligt att hon nästan tycker synd om honom, då lättar stämningen avsevärt. När det sen visar sig att Postmannen dagen efter har med sig en försoningsgåva, då blir hela misstaget så rart att det blir en trevlig anekdot!
Den som levererade hem påsen med bakelsekyckling från Lilla Träslövs Finbageri är samme make som igår tog beteckning (eller vad det heter) bakom ett värn av tyska Meyerbyxor. Skulle den olycksalige postmannen överleva? Men jodå. Alla gör vi misstag och jag är glad att min spontana reaktion inte blev skarpare än att chauffören av den blå Postbilen faktiskt vågade sig tillbaka 😀