Medborgardialog

Jag har förmånen att få delta i en medborgardialog kring förtätning och nybyggnation i Varbergs stadskärna. Detta känns som ett litet men läkande plåster på såret att i höstas förvägrats utföra min medborgerliga plikt i valet.

I höstas hade vi vårt första möte, i lördags var det andra och i maj kommer vi ha vårt avslutande och tredje.

– Det får inte bli rivningshysteri men samtidigt måste ju staden växa.

Citatet är mitt eget och fångat av en journalist på Hallands Nyheter. Som en del av lördagens träff ingick en stadspromenad ledd av kommunens representanter, och under denna stadspromenad hade vi sällskap av den trevlige journalisten som förevigade oss både på bild och i ord. Min grupp hade förmånen att ha en kommunekolog och en landskapsarkitekt som ledsagare. För mig, som är lika intresserad av infrastrukturer och av det som finns mellan husen som av hur fastigheter ser ut och integreras i sin miljö, blev det ett verkligt glädjeskutt att få höra strategier kring de offentliga gröna rummen.

Något som ofta glöms bort i förtätningsdiskussioner tycker jag är att reflektera över vad som finns idag. Det blir gärna bara fokus på vad vi får eller kan få. Alla vill t ex ha billiga bostäder men att bygga nytt och billigt är stört omöjligt. Ekvationen är nästan lika orimlig som en sansad treåring på lekland. Så vad är det då för boenden som undanröjs för att lämna plats för nya, större och fler bostäder? Jo. Äldre billiga lägenheter, nästan alltid konstruerade som hyresrätter. Det jag tycker vi måste diskutera är därför: hur mycket är det värt att förlora x billiga bostäder för att framställa y dyra? Särskilt när det dessutom ofta handlar om att förtäta (dvs förlora gröna gamla trädgårdar och luftiga områden) och kanske riva vackra gamla fastigheter. Försvinner de naturliga tomrummen mellan husen måste de ersättas av något annat som upplevs luftigt.

Jag är inte emot nybyggnation eller förtätning som sådan. Jag bor i en stad som expanderar. Närheten till allt; havet, lugnet, skogen, storstaden och kontinenten gör mitt Varberg till en positiv tillväxtkommun. Vi behöver bostäder och vi behöver attraktiv infrastruktur. Jag är alltså inte bakåtsträvare och tänker sällan “det var bättre förr“. Däremot tänker jag i vissa lägen att det “inte nödvändigtvis var sämre förr“, och att jag inte vill medverka till att det faktiskt var bättre förr! Det jag är för är alltså att jobba långsiktigt och med framförsikt. Det jag är emot är förhastade beslut utan förankring i tiden. Att inför färdigt resultat tänka ajdå-det-där-bidde-ju-inte-så-bra om ett hus som kommer stå i kanske hundra år gör ingen glad. Det är alltid bättre att ha tänkt i förberedande syfte än att vara efterklok 🙂

Liksom i alla svenska kommuner finns det skräckexempel på hur rivningshysterin lämnat bitter eftersmak. På 70-talet revs t ex ett av stans vackraste och mest välbevarade privatbostäder från sent 1800-tal. Om anledningarna till rivning hade varit röta eller på annat vis kaputthet hade det kanske varit enklare att acceptera. Nu handlade det bara om att bygga nytt. Och fult. För om det är nåt dom inte fått fason på under sista kvarten av 1900-talet så var det vacker arkitektur. Det finns mängder av sorgliga exempel där två t ex är de gamla träkåkarna Malmen 5 och glasverandahuset i kvarteret Hattmakaren. I båda dessa fall har det varit ett enligt mig bedrägligt beteende från fastighetsägarna som gjort att husen medvetet låtits förfalla och därmed tillåtits rivas. Ett annat exempel på hur fel jag tycker det kan bli är kvarteret Lorensberg, som i många många år var grusparkering men som jag i min barndom minns som bebyggt med både villor och typiska 30-talsflerbostadshus (dvs fyra lägenheter fördelade på två våningar). 2010 påbörjades en totalförtätning av kvarteret och idag finns här fyra huskroppar, upp mot 6 våningar höga, där det från markplan mot östlig riktning är en två våningar hög betongmur längs med hela kvarteret. Jag hoppas att arkitekter, byggare och övriga inblandade inser sitt misstag här och inte gör om eländet på fler ställen i stan.

I rättvisans namn vill jag också berätta att det finns massor av välbevarade gamla hus och det finns också exempel på lyckade renoveringar och nybyggnationer. Vem kan t ex gissa att trähuset i två våningar i hörnet Östra Vallgatan/Bäckgatan byggdes på 2000-talet? Och när Roma Pizzeria på Prästgatan brann för några år sen och drog med sig grannhuset i förödelsen trodde jag aldrig att resultatet skulle bli nåt så fint som det blev. Ibland är jag väldigt glad över att ha fel!

Vad var tanken med lördagens stadsvandring då. Jo. Meningen var att vi vanliga medborgare i projektet skulle få gå runt där vi själva bor för att samla in funderingar om vårt närområde. Personligen tycker jag det blev en jättebra promenad, med givande dialog och många intressanta åsikter från olika infallsvinklar. Men. Att jag är positiv till den här typen av medborgarinfluenser hindrar mig inte från att vara en smula skeptisk. Jag menar. Kanske alltihop handlar om att checka av “snackat med medborgare” från listan? Hur vet vi att de åsikter och tankar vi delar med oss av i det här projektet i slutänden faktiskt gör nån nytta till?

Du som prenumererar på HN kan du läsa den lilla artikeln här! Vill du ha mer information om stadsbyggnadsprojektet finns kommunens länk här. Jag hittade via kommunen också ett 64 sidor långt “kulturhistoriskt underlag för plan- och bygglovsfrågor” och det kan du läsa här. I den rapporten kan du gå på upptäcktsfärd i min stad och till exempel få se ett gäng av de bra, och mindre bra, exempel på förtätning och nybyggnation som finns i centrum! Tyvärr finns inga före- och efterbilder i rapporten, men… ibland räcker det att se “efter” för att förstå att det iaf inte var värre förr 🙂

Tjenixen!