Nu var det väldigt länge sen jag ställde min kropp på en våg. Det började med att jag tyckte det var helt oviktigt att veta min vikt och sen fortsatte det av bara farten.
I många år ägde jag/vi inte ens en personvåg (vilket gjorde det onödigt spännande att flyga på den tiden pga väskors gissade maxvikt). 2007 köpte vi iallafall en – jag blev gravid och tyckte det skulle bli skoj att se hur mycket bäbin och jag växte – men efter att bäbi EmmaLi var född stod den och dammade under sängen tills det var dags att ha bliddit gravid igen och vågen fick en lika snabb återkomst som återfallenhet i glömska. Sen gick det några år och jag kom out of the blue på att det var asball att motionsspringa i skogen. Då var det lite skojigt att se hur kilona förändrades, tills jag lyfte mig i kragen och gick tillbaka till att använda spegeln och kläderna i garderoben som måttstock för hur kroppen formerade om sig. Det funkade fint under några år, det där att jogga, men sen fick jag löparknä och löparhöft och ryggskotten avbröt varann och jag insåg att det faktiskt inte fungerade att “bara” springa när en är över 40 utan det behövs styrketräning också och då tappade jag sugen. Och från att ha gått från orka-springa-hundrafemtio-meter-utan-att-stanna till att faktiskt lyckas spränga den där magiska gränsen milen-under-timmen på några år så är jag nu tillbaka på hundrafemtiometersgränsen igen känns det som. En 43-årings kropp har en längre återhämtningssträcka än en 41-åring tydligen. Eller så är jag bara lat. Yogan är underbar och ger mig styrka och kraft och energi men hösten 2018 går till historien som flest arbetstimmar i veckan ever och ja… då krävs det enorma mängder kragtagning för att dra sig från chipsskålen i soffan. MEN! Jag vill, trots att jag idag är rundare än på många år, ändå hävda att jag mår bättre i den här runda hyddan än jag gjort nånsin. Kroppsaktivismen i sociala medier kom insvepande från sidan och jag bah aaah dom här tycker ju precis som jag! för det där att ha fått två små döttrar vid min barm släppte loss en underförståddhet på så många vis!
Jag visste såklart att mina medmänniskor med samma obrydda inställning till vikt som jag är få men eftersom vi blir fler och fler så trodde jag liksom att samhället hängde på in i upplysningens tid. Därför blev jag oerhört förvånad när jag trampade in i 90-talet med ett brev från försäkringsbolaget jag ansökt om gruppförsäkring hos (genom jobbet). I min ansökan fanns förutom sedvanliga frågor om skador och sjukdomshistoria två rader om längd och vikt. Min längd kan jag pga har förmodligen inte ändrat sig sen senaste passansökan, men min vikt? Jag hade ingen aning och skrev därtill ett frågetecken. Det godtogs inte, så där stod jag med en ansökanskomplettering i min hand. Men för sjutton bövlar?! Så bedrövligt och otidsenligt. Vad säger min vikt om min hälsa? Ja, jag har sämre kondition än för två år sen men jag har sannolikt bättre värden i mitt blod än vad min stelbenta BMI låter meddela?
Brevet ligger fortfarande kvar på bänken i köket. Det går att kontakta Bliwa på en adress som lyder riskbedöminig@ och jag samlar kraft att formulera mig tillräckligt sansat och artigt för att inte hamna på kollisionskurs med den stackarn som handlägger mitt ärende. Det enklaste hade ju bara varit att rota fram vågen (och byta batteri gissar jag) men det bär emot. Jag kan inte bara svepas med. Jag vet att min vikt inte är några problem för min ansökan, så det är nu bara en form av obstinat ovilja att följa strömmen. Precis som jag aldrig kunde handla barnkläder när ungarna var små utan att varenda gång påpeka det bökiga i att behöva leta på två avdelningar så kan jag idag inte bara låta det här bero. Det ligger inte i min natur att utan protest godkänna korkade lösningar. Eller? Borde jag bara låta den här striden passera utan att leta rustning och argument?
Äh, höfta och ge dom en lagom siffra 😁👍
Haha! Jaaa… det var min första tanke tills jag läste att det står “på heder och samvete” eller nåt sånt där jag ska sätta min autograf :p
Om du skriver vad du tror är det också på heder och samvete… Du ljuger ju inte…
Sant. Jag får väl be Mattias lyfta mig och låtsas att jag är en resväska. Det funkade ju i rätt många år!
Och när lyckas vi klämma in ett yogapass tillsammans? (Du lovade ju mig att du skulle tvinga iväg mig om jag köpte kort! Även om jag har löst det rätt bra själv)
Fast jag ska erkänna att klockan 07 är för tidigt, men jag kunde inte låta bli att prova när det var min favoritinstruktör som höll i passet i morse.
Buhuu. Dom få pass jag lyckats komma iväg på har jag hoppats träffa dig på men vi har aldrig lyckats synka oss 🙁 Tänk att det blev så knas med alltsammans… det får bli du som tvingar iväg mig istället! Idag hade jag t ex tänkt försöka gå men jaha, såklart har jag jätteont i halsen så jag vågar inte chansa. Kajsborv eller vad det är du brukar skriva!
vroksjab!
Pilates imorgon 18:45 eller torsdag 17:15? Eller tibetaner på lördag morgon? *tänker inte ge upp*
Älskar att du inte ger upp!! Imorn fyller Millan 9 så det går inte men torsdag kanske kanske kan gå! Skulle vilja försöka få ihop Yin på onsdag också. Jobbar på lördag men eftermiddagspasset kan gå?
Tibetanerna är 8:30-9!
JAg tror inte jag blir uppskattad hemma om jag tränar onsdag också.
Japp! Men vi öppnar butiken 9:30 så det är tajt att hinna pusta, duscha och göra sig iordning i tid: trots att det är krypavstånd från Asia 🙂
Märkligt. På något vis förstår jag deras behov av information, men det känns ju olustigt. Är det ett krav att fylla i allt?
Tänker att de säkert fått en kreativ samling svar som “vågen är ur funktion” / “äger ingen våg” / “vet ej” / “Med hänvisning till GDPR så ger jag INTE er mitt samtycke till att ni ska få lagra denna information om mig”.
Jamen visst kan jag förstå att vissa uppgifter kan behövas, men just längd och vikt är så otroligt 1994 tycker jag. Men ååååh så jäkla smart att relatera till GDPR! Önskar att jag hade tänkt på det!! Nu fogade jag mig och lämnade surt ifrån mig siffrorna. Orkade helt enkelt inte fajtas, vilket jag såklart ångrar nu.