Javisst måste det göra ont när knoppar brister. Den kraft naturen visar när nya liv skapas och växer är obeskrivbar, styrkan i en förlossning är den väldigaste i världen, och smärtan är självklar och oundviklig. Men skönheten i det nyfödda och lyckan över bedriften att kunna skapa så stora mirakel gör allt mödan värd. Naturens mening med livet! Att skapa liv, och att vårda det.
Varje vår får vi uppleva magin när knoppar växer och brister. Känslan av pånyttfödelse ger självfallet hopp och glädje, för att inte tala om färgprakt och en sprudlande känsla av spänning, men våren är väl i sin sprallighet egentligen bara en enda lång väntan på sommaren? Vi minns vintrar och somrar; t ex vintern -94 när det över en natt föll en meter snö över västkusten som försatte oss i en stilla och härligt vit värld i några dagar, vi talar också nostalgiskt om sommaren samma år som förutom att vara tidpunkten svenska fotbollsherrarna grävde guld (men fann brons) i USA också var den varmaste på länge, och vi minns vintrarna ’81, ’10 och ’11 (som var undantagen till våra grå vintrar!) och vi minns såklart förra årets sommar som gick till historien som den hetaste och torraste i mannaminne. Men vem minns en vår? Eller en höst? Dom är liksom mellanårstiderna som i nuet kan vara intensiva men som aldrig stannar kvar. De sveper förbi och kan vara ljuvliga i ögonblicket men jag kan ärligt inte komma ihåg en enda specifik vår eller höst! Känner du likadant?
Naturens barnkammaren tar nu form och även om det är lite tidigt för fågelungar, kaninbarn och igelkottsbäbisar så knakar det i buskar, träd och rabatter. T o m i vår yviga variant av trädgård går det som jag skrivit om förr att hitta spår av vår 🙂 bildtexter till varje foto, klicka dig igenom mosaiken för att läsa:
Det finns som synes vissa vårtecken som är mer välkomna än andra. Inte trodde jag att myggor var så vårpigga små rackare!