Seg höst har det varit. Gjort försiktiga försök i spåret. Vilat har jag verkligen gjort. Inte ett dugg har det hjälpt. Löparknä in da haus från 15 augusti: det har vägrat flytta ut.
Nå. Min kollega och vän Yoshi har sedan ett par (kanske tre? tiden är diffus) veckor med ett enkelt program hjälpt mig börja om, och kanske… är jag på väg tillbaka? Ikväll efter jobbet snörade jag förväntansfullt gamla Asics på tassarna, drog McDavid på knät, kordborrade igen reflexvästen och jaaa! 1,98 km utan nästan ont alls! Första gången utan känning på nästan 12 veckor. Det är en svindlande känsla av segerkänning!