16.9 – om längdförhållanden.

I lunchrummet idag berättade min tjif – som är rätt kul – om hur han som ung man, efter ett bus, riskerade påkoming och la bena på ryggen mot en främmande men närliggande trädgård. Ägaren till denna trädgård hade i lagom nivå placerat ett tvättstreck vid tomtgränsen [lagom nivå, i detta fall är halshöjd]. Med kvävda skratt (det kunde ju ha gått allvarligt illa?) lyssnade vi på generöst gestikulerade historien om hur unge tjifens trummande fötter fortsatte en bra bit innan huvud och hals tog tillräckligt emot för att lyfta fötter och resten av tjif horisontellt och därefter pang bom i backen.

– Jag slog mig riktigt illa, grymtade tjif, och alla nickade och grinade illa vid inre syn på händelseförlopp.

Vi satt tysta ett slag och begrundade hur illa han slagit sig tills fundersamme Mappe glatt undrade;

– Men kom du undan då?

Tjifen gav honom – och oss – en segerviss min.

– Med dessa, han refererar till sina ben, hade Bolt kutat under sju sekunder!

Vi funderade nu ett slag på den atletiskt apselut perfekte Usain Bolt och ännu lite mer på hur tjifens korta men uppenbarligen explosiva små läggar skulle kunna hjälpa slipa übersnabbe Jamaicanen. Tjifen lät oss dock inte behöva fundera särskilt länge;

– Jag är jefligt snabb i starten!
– Aha, replikerade jag kvickt. Så första halvmetern är du först? Sen kommer dom ikapp!

Tjifen grunnade mycket kort och sprack sen upp i världens leende.

– Ja. Men på den halvmetern hinner jag jefligt långt!!