Inte kan jag tänka mig att kiddi i min frånvaro lyssnat på Brasse Brännströms “Jag kan inte sova!“-monolog så hon har nog minsann kommit på knepet själv när hon ena dan hojtar efter “datt’n” [för att hon är törstig] å idag tjoar “bajs” [å vill till pottan, fast det var visst bara kiss]. Det sistnämnda med stort leende, på tårna ståendes i sin säng. Senare: Dom intensiva blå ögonen rakt in i mina medans hon med kraft hivar napp efter napp efter gosdjur/filt i golvet. Tror det kallas trots? Eller testa gränser? Det kan nog också kallas släktdrag 🙂
Men. Det är en milsvid skillnad att lägga motsträviga henne nu jämfört med de allra jobbigaste stunderna för ett drygt år sen. För nu kan vi ganska lätt utskilja gränstest från lessenhet och ont. Och jo, det är överjävlahemskt att lyssna på hennes gråt, men arga tårar är ingenting mot hysteriska hjälpmigskriken under koliken. Faktiskt är ingenting alls särskilt svårt efter det inledande limbo vi genomlevde hela familjen. Kanske kan vara en märklig form av uppmuntran att höra för den som kämpar i kolikhelvetet just nu?
Fast. Det är en lång enåenhalv timme utstå innan hon (eventuellt) somnar. För oss alla tre. Katterna är smarta. Dom är ute. Är vi nog fler som hade varit om vi kunnat välja…
Tjenixen!
Ler…har ingen bra kommentar alls, men ler som en fåne ändå.
Trollet somnar snällt på kvällarna (och det har han alltid gjort), men resten är det karbonpapper på. Riktig jävelunge emellanåt nu plötsligt, särskilt vid matbordet. Plötsligt ska det kladdas igen, och slängas grejer på golvet och I VART FALL inte ätas nåt större eller lyssnas alls. Tills mamma eller pappa ryter till. Då kommer några ynka tårar, lite entonigt “det var nåt här som var jävligt orättvist, fast nu minns jag inte riktigt vad det var”-gnöl…och sen börjar det om. Dessutom har han av nån på dagis lärt sig räcka ut tungan. Sådär überförsmädligt. Och det gör han med stor emfas just som hornen växer fram ur pannan på honom…
oj jag känner igen. inte att det kanske ska kladdas så mycket (än!?) men huvva slänga grejer i golvet. helt okej å till och med förklarligt för en sjumånading som just upptäckt möjligheten att själv styra händelseförlopp. inte lika okej för en halvtvååring som med stenkoll [på sin förälder] testar hur många gånger vattenmuggen kommer tillbaka.
dock. jag ska nog inte klaga. än. jag utgår från att det kommer bli mycket mycket värre. MYCKET värre!? för till Maalis försvar måste sägas att när vi säger ifrån så lyssnar hon. fortfarande är viljan att vara till lags tillräckligt stark för att dåochdå övervinna allra värstaste trotsfasonerna. det här gäller tyvärr inte vid läggning. där trilskas och rullas och huhuhu-va-synd-det-är-om-mig gråts det huuur länge som helst. och med hur länge som helst menar jag åtminstone en dryg timme. tur att hon inte kommit på att försöka klättra ur sängen. vilket nog iofs nog inte kommer klara än på ett tag, den är rätt låg/höga spjälor!
räcka ut tungan har vi tänkt att EmmaLi inte ska kunna. alls. har du några tips på hur vi ska gå tillväga? förutom att låsa in i källaren?
Som sagt, lättare med ilska än med smärta och sorg.
verkligen. särskilt när argheten inte grundar sig på större orättvisa än att hon måste sova – för att hon är asatrött!
Släktdrag är det INTE!
Inga av mina väluppfostrade barn har gjort så, å andra sidan “behövde” de inte gråta så länge heller vare sig pga mammans ömma hjärta eller för att vi bodde i lägenhet och måste visa hänsyn mot grannarna. Kan ni inte prova att lägga henne en halvtimme senare… hon är ju äldre nu?
njä. det är klart att det går att minimera gråtandet till ett minimum. men hon somnar inte så länge vi är i rummet, och gråter när vi går därifrån. det är en tuff och jäkligt moment tjugotvåig situation. samtidigt – och detta låter kanske hårt – lite gråt är inte farligt. hon kan ju inte uttrycka sitt JAG VILL INTE!! på annat vis, och jag vill inte ta ifrån henne möjligheten att själv hitta tillbaka till insikten att det är helt okej att somna. dessutom. det är ett övergående problem. vi ger det några veckor. håller det i sig längre än så har vi ett problem. och jag tror det är viktigt att hålla rutinerna. vi gör som vi alltid har gjort, det tror jag hon blir tryggare med i längden. plus att varje ny metod (lägga tidigare/senare osv) vi testar måste få sin tid för att sen kunna utvärderas: funkar/funkar ej.
Jag tänkte så här: en halvtimmes senare läggning = en timmes vinst!
och alltså, om hon gråter enochenhalv timme efter läggning och ni provar att natta en halvtimme senare,tjänar ni en timme … som dessutom är gråtfritt! jag har sagt det förr, principer är bra men principer för principfasthetens skull är kass!!! Det är inte kritik det här, bara råd från en som har erfarenhet av misslyckad principfasthet!
not to worry, aj know! tar det inte som kritik utan som välmenande råd.
vi testar som du vet lite olika “metoder” men vill ge varje grej tid och chans att funka. just nu testar vi att lägga lite tidigare (hon börjar gnugga sönder ögonen direkt när vi kommer hem från dagis klockan halv sex) och om några dar kan vi testa tvärtom.
plus. det jag skriver om är inte principer utan rutiner. inte riktigt lika samma sak 🙂
krams!
Då ska jag strö lite salt i såren och säga: “dom testar en och dom slutar INTE förän dom flyttar hemifrån”
Good Luck! ;D
Slutar när de flyttar hemifrån? Du DD, du har snälla barn! … nåja mina är snälla också men nog känns det ibland som om de testar än!
och ungefär när gör dom det? vid tjugotre?
🙂
Tja…jag har hört (eftersom jag inte har några egna) att man kan få sin 2-års trots redan innan man fyller 2 och hon är ju faktisk halv 2 nu 😉
Så ni får nog ta den fighten nu….hoppas det inte varar fram till hon når sin 2 åriga dag.
Ses på lördag!! 🙂
Krams
fast liiite tidigt är det väl? fast iofs. det känns som hon har testat gränser mer eller mindre regelbundet sen långt innan hon lärde sig krypa. typ.
förresten: halvtvå! aj lajk och snor rakt av! hoppas på oki?
stackars. kan inte vara lätt med kolik, varesig för er eller för lilltjejen.
🙁
sv: ja det är en alldeles underbar plats vårt sommarställe. en av de absolut bästa platser på jorden. nej det är inget gammalt brukssamhälle, det är bara en ö med en massa gamla stugor på. fiskebodar/bostäder som nu inte längre är fiskebodar eftersom vattnet sjunkit undan för var år som gått. nu har vi en behaglig strand mellan vårt hus och havet. fine by me. 😉
det är så lugnt där. ingen annan stans på jorden har jag upplevt sån tystnad. man kan gå ut och bara höra vinden, eller vågorna.
och jo, där inne är det också fint, och spatanskt. det var min farmors mors faster (tror jag) som bodde i huset förut. där inne finns det en eldstad, en kökssoffa, och sånt mys!
(nu lät det på min kommentar som att jag trodde hon hade kolik nu, men det förstod jag att hon inte har)
🙂
det finns olika typer av helveten. kolik är ett av dom. iaf för en förstagångsförälder. – som iofs är den enda typ av föräldraerfarenhet jag har att luta mig tillbaka på!
Och du…. när de blir tonåringar då somnar de aldrig. Och när de väl somnat så sover de i evigheter…. Allt har sin tid.
Eller hur Helena, å andra sidan lägger de sig inte kl. halv åtta och sover i evighet…. såvida det inte är halv åtta på morgonen och då är evigheten helt galen!?
det där gäller en del föräldrar också har jag hört…
:p
haha! ja.. inte blir det lättare inte…?