Bäbigråt är inte farligt, men den triggar igång nåt i mig som gör att jag blir fullständigt paralyserad. Jag trodde jag var van från Maalis koliktid men är bevisligen brutalt ringrostig.
Första gången var i tisdags med totalt bortglömda ätskills – förmodligen kortslutning av hunger – och så var panikgråten där och jag som förvånat och förfärat upptäckte att jag glömt hur det är att ha ett så lesset barn snurrade in mig så i stress att jag höll på att slå knut på mig själv vilket naturligtvis inte hjälpte nån och när jag äntligen insåg det lönlösa i ris och grönsaker kunde jag ändå inte tänka klart för all gapgråt (älskade lilla unge, hon var såklart lika hyperventilerad och skraj som jag – ovana som vi båda är vid tårar av denna mängd) och var först alldeles handlingsförlamad och sen brände jag henne med mjölkersättningen TVÅ gånger och då trodde jag hon nått sin maxvolym men nädå högre kunde hon men vad som orsakade det tänker jag inte berätta för det är så klantigt att jag dör och nu var iofs mjölken lagomt tempererad men inte kan man äta när man är såhär rädd och lessen och vid det här laget hade jag naturligtvis både kramp i ischiasbenet och ont i ungefär hela kroppen men nånstans häremellan hade jag lyckats få i väg ett hjälplöst sms till min mamma som nu stormar in på cykel som en räddande ängel och plötsligt kunde jag nästan skratta åt eländet. Där sitter jag vid köksbordet omringad av kladdiga servetter och matrester med en rödgråten liten Milla och det som för en kvart sen kändes fullständigt ohållbart är plötsligt hur enkelt som helst för när man kan tänka klart går kroppen på rutin.
Idag var det dags igen. Vaccinationssprutad liten bäbi vaknar med ett illvrål medan jag är på akupunktur och Mattias står (överraskad och oförmögen att agera logiskt?) med en otröstlig liten nos och en eftermiddagshungrig tvåochetthalvtåring och jag som skulle mött upp på lekplats blir sos-kallad och susar hem på cykel men där tar likheten mellan förrgårdagen och idag slut för Mattias skrattar inte och nån lekplats blev det inte heller men bäbin blev glad och lugn och Maali blev glad och fikad och imorron tar vi nya tag.
Vi var förresten på utvecklingssamtal på Maalis förskola innan BVC-sprutning imorse och det är jätteintressant att höra hur pedagogerna ser på och tolkar vår lilla tjej. Överlag verkar hon mer och mer agera på dagis som hemma, hon kan rutinerna och har väldigt roligt. Mumma för stolta föräldrar! Att det inte blir nån uppflyttning till storbarnsavdelning för hennes (och två andra blivande treåringar på Blåbärets) del är nåt vi grubblat en del över men efter idag känns det inte bara bra utan dessutom mycket bra att hon får vara kvar!
Tjenixen!
Usch det minns man. Den där hysteriska gråten som fortfarande kan ge ångestsvett om man hör på stan.
du fångar känslan perfekt. usch ja. försvinner den aldrig, den där adrenalinruschen?
Får jag fråga varför ni har grubblat över detta? Är ni oroliga att hon inte kommer att göra framsteg om hon går kvar? För mig är det tvärtom, jag är så glad och trygg att L får gå kvar ett år till… Därför undrar jag! :)))
jo, av de många barn i samma ålder är det bara hon och två till som inte flyttats upp, övriga (tror dom är fyra eller fem) får börja med de större barnen. först tänkte jag som du, att det är görbra att hon får gå kvar i den skyddade småbarnsmiljön, men sen började jag lyssna mer på folk runt omkring och då blev jag osäker. “alla” andra barn vi känner ska gå med större barn i stort sett och Maali är verkligen inte senare i utvecklingen än dom (förutom när det gäller det fysiska, hon har ganska dålig balans fortfarande)! men. efter att ha pratat med en av fröknarna på utvecklingssamtalet tog vi upp våra “farhågor” och hon försäkrade att det pedagogiska arbetet inte skulle avstanna för Maali och hennes kompisar. de kommer dela upp gruppen så att de äldre barnen kommer jobba mer tillsammans. dessutom kommer det vara en jätteliten avdelning som bara kommer att bestå av 11 barn, och bara en nyinskolning och det av en pojk som är 1,5 år tror jag! hur lyxigt är inte det! nästan privatskola ju för tüsan! och hon är faktiskt inte äldst heller, även om det bara skiljer några veckor 🙂