På väg hem från pensionärsfirarmiddagen (en av Lolles anställda har fyllt sextiofem) blev skärtorsdagsnatten extra lång. Den stackars mannen som i en vägkorsning, i förmodat grym berusning, hänger på knä mot en trädgårdsmur ser alltför hjälplös ut för att vi bara ska köra förbi. Efter att Tias pratat med honom sitter vi kvar en stund i bilen för att se hur han vinglar bortåt. Det känns läskigt att lämna killen ensam (gudars vet vad en berusad ensam man kan råka ut för om fel mänskor kommer i hans väg?) och kvinnan på 11414 tycker lika samma som jag. Hon frågar om vi kan stanna kvar och invänta polispatrull som ska befinna sig i närheten, något vi alltså gör i bilens varma kupé.
Svajigare promenad får sökas i filmens värld. Diagonalt och teatraliskt raglar han bort längs cykelbanan. Hade inte situationen varit allvarlig hade den varit komisk tänker jag tills verkligheten hinner i kapp; mannen tar tre stiliga översteg innan han till min fasa i sån där overkligt hastig ultrarapid välter, rakt bakåt, med bakhuvudet hårt i backen. Han rör sig inte. Utan tvekan gasar jag raKETen de tvåhundrafemtio meterna*. Mattias snabbt ut. Mannen verkar befinna sig i nåt slags limbo mellan skitfull och svårt skallskadad.
Ambulansen anländer en evighet senare, sekunderna innan en polisbil (med tanke på senaste tidens historik funderar jag på att kanske ha SOS Alarm på speed dial kanske…?!). Alla är lugna och kompetent effektiva – förutom vi då som tycker det är ruskigt otäckt alltsammans: några minuter tidigare hade ju Mattias pratat med killen som nu ligger på båren med mörkt stirrande ögon och bortom kontakt.
Vi vet inte hur det gick med killen som Mattias tycker sig känna igen som en av stans lindrigt handikappade “kändisar”. Om det stämmer kan det ju faktiskt vara så att han inte alls varit särskilt berusad, för 1) vem är vi att i en sån här situation skilja berusning från talsvårighet, och 2) han kanske fått en snyting och var groggy, inte packad?
Extra sorgligt blev hela äventyret när den ena av de två ambulansmännen visar sig vara den bekant jag skrivit om som hastigt och oväntat förlorade sin älskade Babsa innan jul. Livets förgänglighet. Smärtsamt. Oförutsägbart. Vi hoppas verkligen det gick bra för trill-killen?
* jag ställer mig på fel sida gatan på tvären halvvägs upp på cykelbanan. det borde sett jäkligt dramatiskt ut (nästan som om min bil kört på mannen på marken?) men ändå inte tillräckligt dramatiskt för de fyra fem bilar som långsamt och nyfiket passerar innan en gullig familj och sedan en vänlig taxichaufför faktiskt stannar och frågar om vi behöver hjälp… vilket vi ju inte behöver, men iaf…
I alla fall otroligt fint att ni brydde er… Oavsett utgång.
För en del männniskor kanske livet hinsides är att föredra framför ett helvete på jorden. Vem vet?
jag har tänkt på det där och kommit fram till att jag är en sån som hellre vet vad jag har än vad jag kanske får. därmed inte sagt att inte är annorlunda för andra. så, jo, du har säkert rätt.
ang killen som trillade så var det väl liksom inget val? han kunde ju inte ligga där inte?! fast det är klart, bilen som var precis jämsides med honom precis innan han föll gjorde en snygg omväg… den kanske hade bråttom nån viktig stans, vad vet jag…
Bra gjort!! Fler människor som ni och världen blir en bättre plats för alla!!
äsch. ibland är det kanske bättre att tänka först och agera sen, men i det här läget lämnade situationen inte utrymme för fundering. både jag och Mattias är såna där “pinsamma mänskor” som nästan alltid frågar om folk vill ha hjälp. jag har rest så många alkisar upp att jag tappat räkningen. en stod på nosen utanför Hemtex när jag jobbade där, mitt på dan, folk gjorde vida omvägar runt honom ska jag säga. en annan satt i rondellen här bortanför oss. jag och Maali gick fram och frågade om han ville ha hjälp men han röt att jag skulle sköta mitt å då röt jag tillbaka att jag bara ville vara snäll. när jag gått därifrån blidde jag lite skakis. tänk om han bliddit arg på riktigt?