Förkylningen är av envisigaste sort, och maken och jag snörvlar o ynffas som karlar båda två. Imorse fick jag uppleva det märkliga faktum att vakna, känna mig alldeles bombsnortät och ändå nästan utan problem kunna andas. När jag reste mig ur sängen rann flera kilo flytande kråkor på ett ganska läskigt vis “på plats” upp/ner/in i näsan, med totalt andningsstopp som följd. Det måste alltså ha varit i bihålorna allt befann sig, visste inte man kunde vara snorig där?
Å så allt detta sega göjs. I svalget i halsen i näsan. Å på andra ställen. Slem är ett äckligt ord men det är det bästa jag kan komma på. Blä! Fast jag har sån där läcker whiskyröst 🙂
Tjenixen!
försökte precis bota med tjock korv, mos, rå lök och västkustsallad men jag tror att jag testar något starkare till kvällen kanske tillsammans med min fru på altanen!?
i den här blåsten?! nää…