Jag ligger mer än två veckor efter och lyssnar ikapp på podradio.
Christina Lampe-Önnerud och Jo Nesbø svepte förbi utan att göra nämnvärda avtryck. Imponerande insatser i världshistorien från dem båda, men återigen blir det tydligt att vetenskapsmän passar bäst på labbet och författare inte per automatik är intressanta berättare.
Sen blev det värre. Det är naturligtvis inte rätt att kritisera en ung människas vilja att lyckas, men John Guidettis entoniga malande var fantastiskt tråkigt att genomlida. Fotboll är verkligen inte viktigast i världen men pojken hade iaf det mogna vettet att kalla sig “underhållare”. Motvilligt inser jag att det är min undertryckta jantepersonlighet som till viss del ligger tjugoåringen i fatet, men ändå bara till viss del. Skryt måste levereras med finess. Annars blir det bara skryt.
En rak motsats följde på detta: Karin Falck var – inte alls oväntat – både underhållande och intressant! Vid fler gånger än en blev jag allergisk i ögonen. Men ålder, livs- och yrkeserfarenhet i kombination med ett personligt tilltal kan såklart inte tävla med ungdomlig vinnarskalle på rättvisa grunder 🙂
Trita Parsi är en idol för mig. Hans sommarprogram var precis så personligt som jag vågat hoppas. Häftigt att få höra hans historia iaf.
Så en överraskning: Yngwie Malmsteen förvånade mig (och fler?) genom att spela och referera mycket till klassisk musik. Jag kan inte min Yngwie, det står klart! Han berättade vad som kändes fritt från hjärtat. Dessutom på bred stockholmska. Oväntat hörvärt!
Men sen, sen kom Klara Zimmergren och ojojoj där satt jag på bussen och bölade för hon gick rakt in i hjärtat. Underbara fina Klara! Så bra! Så roligt! Så vackert beskrivet! Tur du avslutade med tantdansen så jag hann lugna mig och slapp gå in på Willys med tårar längs kinderna…