I alldeles lagom tid igår kväll backade vi nerför garagenerfarten efter en lugn hemresa. Allra tröttast var jag så kvart över åtta låg jag i sängen och snarkade, kidsen kom i säng en timmer senare och maken inte förrän närmare midnatt. Självfallet sov jag inte hela kvällen och natten i ett sträck men med ett ganska kort avbrott – av en slump runt midnatt 🙂 – sov jag sen pang bom som en sten till kl nio imorse. Det tar på krafterna att vara i storstan?!
Tjejerna och jag har idag varit på nya Spööökitetslekplatsen i Societétsparken och eftersom detta var mitt första besök (invigning var på nationaldan) vill jag ge en snabb recension. Betyget sätts utifrån variation, utbud och lekbarhet för både stora och små barn och blir ett MVG! Med ett stort urval av aktiviteter; de obligatoriska gungorna, lekhus eller rutschkanan ej bortglömda denna gång (t ex som misstaget förra året), samt sittplatser en masse finns här nåt att göra för alla tror jag. Superskoj! Hit går vi gärna många gånger igen!
Det där med solisar då? Jo. Gifvetvis jinxade jag vädret med gårdagsens nosning och fick spendera hela dan kisande för den vassa solen. Lunchen på Gråbrødretorv lämnade avtryck efter både tischa och halsband men eftersom jag har bedrövligt svårt att bli brun behöver jag inte vara orolig för bestående bonnabränna 🙂
Du glömde att nämna att som förälder har man en hyfsad överblick, men som barn finns det massa vrår!
Pratade med några av de ansvariga i lördags och de nämnde också sittmöjligheterna och hur det syns att landskapsarkitekten ritat parker för det är parktänk i de olika rummen och hur den smälter in och ändå sticker ut i omgivningen!
I fredags morse redan fixades och diskuterades kring saker som inte riktigt funkat när det verkligen hårdtestades av barn.
Jag ville inte verka gnällig, men nu är det ju ett svagt MVG jag delar ut 😉 just den där biten med överblick håller jag faktiskt inte med om. För den med fler än ett barn är det stört omöjligt att hålla koll bakom träd och vallar och lekhus. Men eftersom jag varken har rymningsbenägna eller av annan anledning sådana barn som behöver total övervakning så lät jag den saken bero. Att jag tycker det är jobbigt är en sak, men det kan ju faktiskt inte byggas lekplatser för att tillgodose mitt kontrollbehov :p
Parkkänslan är där! Jag gillar verkligen sittbänkarna – som är höga nog att sitta på och breda nog att springas på av mindre barn – och jag tycker “skogen” är helt fantastisk! Vallarna ger en mysig känsla av fästning och jag gissar de är skojiga att klättra på för barnen? Konstgräset ger lite märklig feeling men jag anar det kanske blir riktigt gräs av det där såsmåningom? Om det inte är en besparingsåtgärd: att slippa klippa gräset helt enkelt!
Fast nu när jag läser mer noggrant ser jag att du skriver “hyfsad” överblick… å jo, det är det ju 🙂 hyfsad!
Härligt att de redan är på med uppföljningen! De vill väl inte göra om samma misstag som med Komedianten (varenda förälder jag pratar med om den där jämrans lekplatsen håller med mig, INNAN jag ens själv hunnit säga vad jag tycker!) :/
Jag tycker det är en bra kompromiss mellan barns förtjusning i vrår och vuxnas behov av överblick!
Misstänker att konstgräset är lagt på ytor där belastningen är för hård för att vanligt gräs ska förbli snyggt plus att det ju ger ytterligare en struktur och känsla för barnen att uppleva. Det är mycket olika material och strukturer!
Du har säkert rätt ang konstgräset! Och avseende uteseendet på parken är vi helt eniga!
Läste förresten en artikel i HN idag och om det stämmer att Stenkil bemötte föräldrarna såsom beskrevs där, då blir jag verkligt besviken. För handikapp-anpassad kan man väl inte säga att den här lekplatsen är? Iaf inte om handikappet är rörelserelaterat 🙁 Hoppas detta var något som togs med i uppföljningen på kommunkontoret?
Tyvärr är ju inte HN läsbart på nätet längre så jag har inte sett artikeln. Vem är Stenkil?
Jag tycker detta är såpass viktigt att jag går emot alla mina principer och lägger ut artikeln. Man FÅR INTE göra så… men… jag hoppas på förbarmande från högre ort (eller lägre?)… jag hoppas det som står i artikeln är fel och att föräldrarna missförstod Stenkils uppsåt?
Jag gör en riktig fuling nu och klistrar in artikeln… säg det inte till nån!!
Nya lekplatsen Spöökitetsparken invigdes med stora ord om alla barns rätt till lek. Men för Elis, 2,5 år, är parken inte anpassad.
PUBLICERAD 04:02 UPPDATERAD 06:43
Precis som alla barn gillar Elis att leka och att leka i sandlådan är det bästa han vet. Men Elis har en cp-skada och kan inte sitta, stå eller gå själv utan måste ta sig fram med hjälp av en gåstol.
När nya lekplatsen Spöökitetsparken med pompa och ståt skulle invigas på nationaldagen var Elis föräldrar extra förväntansfulla. Det skulle enligt kommunen vara en lekplats anpassad för barn med funktionshinder. En plats för alla barn.
Första intrycket var att det var fint. Men snabbt kunde familjen konstatera att Spöökitetsparken inte alls är anpassad för deras son.
Hamn- och gatunämndens ordförande Ann-Charlotte Stenkil (M) höll invigningstal om lekplatsen som en mötesplats för alla och om FN:s barnkonvention, om alla barns rätt till lek.
– De vackra orden gjorde så ont och det gjorde så ont att stå där, det blev som ett hån mot oss och mot Elis, säger Veronica Appelgren, som efter talet pratade med Ann-Charlotte Stenkil.
– Hon sa att det var tråkigt att vi kände så. Men hon kunde ha visat betydligt större intresse, har man lagt miljontals kronor på en ny lekplats borde man tänka till på vad som kunde vara bättre.
Veronica lämnade Spöökitetsparken och nationaldagsfirandet tillsammans med familjen och med tårarna rinnande.
– Jag trodde att de hade tänkt. Vi kom dit med förväntningar men gick med sorg, säger hon.
Pappa Stefan vill att politikerna ser till möjligheterna med kritiken.
– Vi begär inte att man ska tillgodose alla funktionshinder, men här har man gått ut med att det var anpassat och jag vill höra att ”vi uppmärksammar det här och gör det bättre”.
Det finns enkla, smarta lösningar som inkluderar alla barn, berättar föräldrarna. Veronica pekar på att spökhuset kunde ha haft bredare dörrar och ramper igenom, att lekområdet kunde ha haft delvis planare mark så att barn som Elis mer självständigt kan ta sig fram.
Sandlådan kunde göras tillgänglig med fiffiga bord som är formade som pusselbitar. Det finns karuseller som funkar för både rullstolar och barn med styrka i benen och det lokala företaget Komikapp har gungor med hel rygg att sitta i för barn som inte vill vara hänvisade till att ligga ner i kompisgungan.
Enkla saker som inkluderar alla barn, påpekar Veronica.
– Vi fick reda på Elis cp-skada när han var nio månader. Det här var första gången vi kände hur hårt samhället slår mot barn med funktionsnedsättning. Är det så här hans framtid ska se ut, att han inte ska kunna vara med och leka?
//Kristina Ahlinder
På vilket sätt svarar hon fel i ett spontant samtal när hon erkänner föräldrarnas känsla?
I övrigt, tack för att du la ut artikeln! Så slapp jag komma hem till dig och dricka ditt kaffe när jag läste den. Jag är helt övertygad om att det är en artikel full med bra tankar och idéer, men jag är seriöst allergisk mot snyfthistorier och artikeln är tyvärr alltför inriktad på känslor för att jag riktigt ska kunna ta den till mig. Föräldrarna saknar möjlighet för sin tvååring att få tillgång till rutschkanan i spökhuset, de flesta vill nog inte ha sina tvååringar där. De vill också ha plattare lekplats, bortsett från klätterkullar är den väl jätteplatt med släta gångar? Eller är jag blind? De vill ha tillgång till sandlådan för rörelsehindrade och kommer med kreativa och bra och lösbara förslag för att genomföra det, låt oss hoppas förvaltningen tittar över det och förbättrar! Och de önskar ytterligare variant av gunga utöver de traditionella (utöver liggunga och hängmatta) vilket också borde vara lösbart.
(Och det sagt av någon som gärna överdriver och använder stora ord i talspråk)
Du ska komma hit å dricka mitt kaffe ändå!
Vi tolkar artikeln på olika vis. Jag ser den inte som snyftig alls (sorglig, jo, men inte lokaltidningssnyftig).
Jag tycker det är illa att en politiker som just talat om allas lika rätt att leka inte kan ge ett mer engagerat svar. MEN! Vi har ju inte hört hennes sida av historien! Jag tycker också att om Spööökitetsparken ska vara en uttalat handikappanpassad lekplats (vilket jag inte vet om den är?), då har de misslyckats fatalt.
Nu hoppas jag kritiken tas på rätt sätt och att några av pappans enkla förslag tas till diskussion!
Ditt sista stycke instämmer jag till fullo med!
Varbergspostens artikel är mycket bättre! Samma sakinnehåll, betydligt mindre känslor och Stenkil har fått frågan och jag tycker att hon svarar halvdåligt på A men vinner poäng på B! Och öppnar för dialog och förbättringsarbete!
Vi får ju inte VP eftersom tidningsbudet mer eller mindre konsekvent vägrar vår låda… det var också en av huvudorsakerna till att vi la ner prenumeration av HN som papperstidning.
http://www.varbergsposten.se/News2.asp?idNews=3715
HN hade uppföljning idag:
Stenkil tar till sig av lekplatskritik
Varberg.
Spöökitetsparken och andra lekplatser ska bli bättre anpassade för funktionshindrade barn, efter kritiken från lille Elis föräldrar. – Bevisligen har vi inte lyckats fullt ut, säger Ann-Charlotte Stenkil (M), hamn- och gatunämndens ordförande.
Publicerad 04:03 Uppdaterad 07:14 .
Att nya temalekplatsen Spöökitetsparken inte är tillgänglig för alla barn stod klart när lille Elis, 2,5 år, med familj kom till invigningen på nationaldagen.
I gårdagens HN berättade föräldrarna hur det kändes att lyssna till invigningstalet om alla barns rätt till lek, medan Elis, som har en cp-skada, inte ens kan komma ner i sandlådan. Det trots att lekplatsen skulle vara anpassad för funktionshindrade.
– Det är vi ledsna för. Vi har som ambition att det ska bli bra för alla och jag trodde att vi hade åstadkommit det. Men bevisligen har vi inte lyckats fullt ut, säger Ann-Charlotte Stenkil, (M), hamn- och gatunämndens ordförande, som har svarat föräldrarna per mejl och nu tänker förmedla kontakt med stadsarkitekten Liv Sonntag.
Elis föräldrar tycker att politiker och de som planerar lekplatserna ska tänka till, ännu en gång. Och Stenkil vill själv träffa föräldrarna tillsammans med stadsarkitekten om vad som behöver göras.
– De verkar ha en hel del kunskaper som är intressanta. Vi lär oss hela tiden, vi har andra lekplatser på gång och då är det ju lämpligt att vi har detta med oss, säger Ann-Charlotte Stenkil.
//Kristina Ahlinder