Paracetamol gjorde ringa nytta men med iprenmannens konkurrent blidde det spruttibangbang och plötsligt var jag nästan som vanligt. Eller alltså. Såpass “som vanligt” att jag inte längre sov som en sill i soffan.
Ett långt bad nu ikväll ihop med alldeles underbara boken Barnmorskan i East End som jag fick låna av min mamma gjorde gott fast nu är sjukdomen ikapp igen. Fort in med ett piller och jag hoppas komma på fötter igen – lagom tills vi ska gå å lägga oss.
Jo just det förresten. Ang det jag skrev igår. Ett samtal med skolan idag visade att de 1) inte viftade bort vår känsla som nonsens och 2) verkar ha en plan för dylika situationer som vår. Oändligt skönt att slippa känna sig som en hönsförälder. Och att saken tas på allvar. Nu återstår bara att följa utvecklingen och att vara uppmärksam på signaler. Nu var det iofs en annan grej med fritids/förskolan – som inte vi kan eller vill styra över – som strular lite oväntat också men den får vi ta som den kommer!