Mitt första löppass i nästan-nollgradigt grundades med nervositet samt lager på lager x 3 och med gamla vantar, Mallias shorts ovanpå tajtsen och EmmaLis annars helt omöjliga molo-mössa i rosa typ våtdräktstyg med öronlappar (som jag skrev, japp, den är hopplös!) var jag kittad och redo. Hur det gick? Joråvars! Första 500 som en dans, nästföljande 700 en kamp att hålla det jag tror är ansträngningsastman på lugn nivå, sen drygt 1000 i nån slags förvånad andra andning men sen plötsligt pang bom stopp och sista 350 gick på ren vilja. Medeltempo 5:49 och asså… vad hände!? Jag är en elefant som varken får plats i löparkläderna eller i lungorna!? Nåväl. Nu kan det bara bli bättre :p? Å ont? Nä inte ett dugg faktiskt! – fast nu körde jag med knäskydd iofs.
ps. Jag fick ikväll precis innan hemgång av en kund berättat för mig en Kålle & Ada-historia så bedrövlig – men rolig – att jag höll på att gå under i infodisken!! Lovar att dela med mig av den, när rodnaden lagt sig 😀