Trodde aldrig jag skulle känna sånt sug efter att snöra på mig joggingskorna, men… det blir väl som med många andra laster: man skapar sig ett behov 🙂 just det här behovet känns helt okej, om än det är sjuuuukt surt att ha dragit på sig en skada som hämmar min glädje att göra framsteg… orutinerat helt klart. Men jag tänker “rehab” och fokuserar framåt.
Nå. Igår kväll hade jag iaf inte ont i dumma löparknät (-knäna faktiskt) å gav mig ut en sväng. Fick kämpa mig fram i motvinden mot havet men det kändes fint! Styrde mot Hästhagaberget för att åtminstone få lite valuta (läs: backträning) för de få kilometer jag befarade det skulle bli och jajamen, i samma sekund jag fick nosen om hörnet mot strandpromenaden kände jag hur det liksom klickade till, nästan från ett steg till ett annat, och trots att det bar våldsamt emot saktade jag av. Smärtan är väl där av en anledning tänkte jag tjurigt men fick i nästa ögonblick syn på vad jag hade framför mig. Då kändes det på nåt vis ändå okej att göra halt!
Men näsan mot vinden stod jag med slutna ögon och lät de salta stänken dra över mig. Sen drog jag upp mobilen. Bra blide det ju inte, men en liten känsla lyckas jag iaf kanske förmedla?